Det blir inget familjeträd att bygga på, den här gången heller.

Han vaknade i gryningen av att han ejakulerade. Först förstod han inte. Sedan skämdes han, trots att han låg ensam. Så klev han upp och rev loss lakanet från sängen och slängde in det i tvättmaskinen. Morgonfåglarna, de tjattrade redan utanför fönstret. Hade inte hans kropp väckt honom, hade garanterat fåglarna gjort det någon minut senare. Han suckade.

Hon skulle inte komma tillbaka. Inte den här gången. Tre veckor nu. Det sjönk in, trots att han förbjöd det. Det sista hon planterade i honom innan hon gick, var hopp. Det var hon noga med, så att hon skulle kunna komma tillbaka och skörda när det beghagade henne. Jag behöver tänka på det här, men jag är nog säker. Så sa hon. Egentligen menade hon nog inget illa; det var så människor som bott för länge i Stockholm gjorde, rädda för att bli lämnade och övergivna, till och med när de själva övergav. Hon var skadad, som alla andra. Som han. Hur länge tänkte hon tänka? Hur länge var länge?

Deras sista dagar tillsammans hade varit en avskyvärd transportsträcka av tid. Hennes självbiografiska monologer som aldrig fick något (lyckligt) slut. Hans återhållsamma raseri som bara gav honom såriga läppar, tandavtrycken som fortfarande inte hade gått bort, så hårt hade han bitit sig själv. Kärleken som övergav dem innan de hade en chans att förstå vad som hänt. Därför att bultandet i tinningarna, pulsen som slog ut alla tankar, bara var en enträgen förkylning, bara en öroninflammation, bara en hjärntumör, eller kanske en vindpust med en föraning om en större storm som skulle komma, men aldrig att det var kärleken som gick sin väg, aldrig det.

"Jag har absolut inga råd att ge dig" sa den självgode vännen han egentligen inte ville träffa, nere på Ritorno.

"Det finns inget mer att hoppas på. Hon är borta."

"Jag pratar om att du läcker i sömnen."

Den här gången var han helt ensam, så mycket förstod han av deras samtal. Troligen hade han alltid varit det. Det gick inte att hålla på avstånd längre, så enkelt var det. Den självgode vännen summerade det åt honom.

"Men en sak kan jag i alla fall säga dig."

"Vad är det?"

"Det är inte alls ovanligt att själen dör före kroppen. Se dig omkring på på uteserveringen. Det ödet verkar ha drabbat de flesta som sitter här. Så du är i gott sällskap, menar jag."