Saker vi förlorade i elden

Som om allt vore förutbestämt. Desto hårdare jag höll dig; allt det där som de säger att man inte får göra. Det gjorde jag. Och det var sant som de sa. Du kom längre ifrån.

Du sa: Den här elden. Jag tycker om den. Räcker inte det?

Jag sa: Nej. Det kan aldrig räcka. Vad finns där bakom?

Du sa: Måste du besvara varje fråga med ytterligare en fråga?

Jag sa: Ja? Eller, måste jag det, tycker du?

Så först brann vi av kärlek. Jag vill gärna använda det ordet, om du tillåter. Sedan av något annat, något fulare. Och allt gick förlorat. Som det alltid gör, är det inte så. Inget kan få vara i evighet, eller ens i en människas liv. Därför att det är förutbestämt att det måste vittra sönder, eller som i vårt fall, brinna ner.

Jag har slutat sitta i soffan hos terapeuten. Hon kostar åttahundra för fyrtiofem minuter en gång i veckan och hon tycker att vi ska göra en plan för mina närmaste tre år, ungefär så lång tid säger hon att jag behöver gå hos henne. Jag vill göra en avbetalningsplan hos Kronofogden, inget annat. Det säger jag till henne och då hotar hon mig med fyra år i soffan istället.

Ska inte skämta bort det här. Vi hade något, så var det ju. Jag har inget bra namn för det, men jag vet precis när det försvann.

Jag sa: I samma ögonblick som du kom in i mitt liv så började jag sakna dig.

Du sa: Precis. Det är därför det aldrig kan fungera. Det måste du förstå.

Saker vi förlorade i elden. Jag går omkring och letar efter dem ännu. Har nog inget bättre för mig.