Grannsämja

Jag hörde hur han slog henne. Jag hörde hur hon gick i golvet. Hon skrek. Han med. Runt klockan sju på kvällarna drog det igång. Då hade han fått i sig tillräckligt med vin för att ge sig på henne.

Våra middagar skars sönder av ljuden från lägenheten ovanför. Jag for upp från matbordet och vankade av och an, orolig, med alla sinnen på helspänn. Först en duns, ett slag, en smäll, ett skrik. Sedan helt tyst. Trettio sekunder. En minut. Sedan kunde det börja igen.

Jag ringde polisen. De ringde på min dörr.

"Ska ni inte ringa på hos den som misshandlar istället?" sa jag.

"Självklart. Det ska vi göra nu."

Under tiden hörde vi hur han gav henne ett knytnävsslag till. Eller, slaget hörde vi inte, men det fasansfulla skriket från den som fick ta emot det, kunde ingen missa. Då fick poliserna fart upp för trappan.

Öppna inte. Öppna inte.

Det var hon som ropade det. Till honom. Hon fick stryk men ville inte bli räddad. Jag har fortfarande svårt att förstå det, även om jag vet att det kan finnas sådana beskyddarinstinkter hos den som blir slagen, en symbios som är obegriplig.

Men han öppnade dörren och poliserna förde bort honom. När de passerade utanför min dörr, slet han sig loss för ett ögonblick och sparkade till handtaget.

Ge fan i andras liv. Sköt dig själv.

Jag hörde hur hon grät en trappa upp när allting tystnade. Jag kunde inte göra någonting. Jag satt en trappa ner och kände hur blodet rusade runt i kroppen. Tänkte på hur lyhört det var i huset.