Samlaren

Du stod i bryggan på gymet, tills kroppen bad dig om förlåtelse. Musklerna brände, allt kraft var förbrukad men du fortsatte plåga dig själv, du grät nästan av smärtan och ändå var det inte tillräckligt. Efteråt, när du föll ihop under din egen kroppsvikt och låg stilla på mattan och stirrade upp i taket, upplevde du några sekunders rening. Kanske. Men det skulle inte vara, det visste du. I duschen stod du under så varmt vatten det bara var möjligt. Smärtan igen. Ändå önskade du att vattnet kunde vara varmare, bränna dig mer, ta bort dina tankar.

När du joggade över Västerbron och himlen var blå likt en svetslåga. Taken och tornen i morgondis. Hon fanns där ute någonstans. Men du hade inte tillträde till den världen längre. Du hade själv tänt eld på bron. En dag fick hon äntligen nog. Jag minns att jag gratulerade henne stilla, tyst inuti mitt huvud, när du berättade det. Visst såg jag deltagande ut och undrade hur du mådde, men egentligen visste jag att hon gjorde helt rätt som lät dig gå.

"Jag samlar på erfarenheter" sa du. "Fast just den här erfarenheten hade jag kunnat vara utan."

Du fick kalla det vad du ville för mig. Jag såg aldrig dina eländiga försök till att såra andra människor som erfarenheter. Vi lärde oss ingenting på det. Inte vi. Inte du.

"Ingen kommer någonsin att älska dig uppriktigt" sa jag.

"Jag vet. Jag vet."

"Du tror att du vet det, men det gör du inte. Vänta bara tills det har gått ett par år till. Då börjar du kanske snudda vid vetskapen."

Jag lät dig också gå. Stod och tittade efter dig på Östgötagatan. Tänkte på dig senare samma dag, tänkte på dig som en samlare. Fast inte någon som samlar på erfarenheter. Du samlade på sår. En sårsamlare. En människa full av små sår som alla läker. Fast skorporna sitter löst och såren kan lätt gå upp igen. Troligen hade du så många att de till sist skulle bilda ett stort, som aldrig kunde läka. Så tänkte jag på dig.