fredag 12 oktober 2012

Gubbjävlar

Du minns din allra första Lionel Richie-koncert och hur du sedan nynnade dig över hela Södermalm i hans sällskap, det måste ha varit till Say you, say me, och på ett sätt hade du aldrig lämnat hennes rum, flickrummet där ni upptäckte varandras kroppar med just den låten på repeat. Kanske var du tretton eller fjorton den gången och hennes mamma knackade hela tiden på dörren och ville komma in för att kontrollera exakt hur hårt du jobbade på att få in dina händer under hennes tröja, men Lionel räddade alltid tillställningen, för Say you, say me var en ballad och sedan att ni råkade ligga i sängen och dansa tryckare, det var modernt, det var det nya, det var så ni sa till henne och hon trodde såklart inte på ett smack av det där, men en sak hade du och mamman gemensamt (förutom kärleken till dottern) - ni älskade båda Lionel Richie.

Tjugofem år senare sprang Lionel in på scenen och det var något med hans ansikte; han såg yngre ut än du mindes honom, ja till och med yngre än dig själv, något stämde inte med det där leendet som han körde upp på storbildsskärmar bakom sig och gick på som den värsta presidentvalskampanj, trots att det bara handlade om att frälsa en publik i två timmar. Egentligen var det helt malplacé och att tanterna längst fram faktiskt kastade upp sina trosor till honom, kvinnor som nästa dag skulle gå tillbaka till sina receptioner och bankkontor och sucka över att chefen var en tråkmåns etcetera etcetera; det gjorde inte saken bättre. Du visste inte vem du var längre, när du stod mitt bland dem och ännu mindre förstod Lionel vad du gjorde där bland dem. Han tänkte kanske att du var en förvirrad bögpojke som växt upp till man men ändå behållt pojken inom dig - vilket i och för sig var vackert gjort av dig, inte tal om det, men ändå helt fel bland de där kvinnorna som hade varit inne på Ticnet tre sekunder efter det att biljetterna släpptes så att de säkert fick troskastarplatserna för åttahundra spänn. Du hade också varit inne tre sekunder efter att biljetterna släppts. Du ville också sitta på troskastarplats.

Undrar vad den flickan gör idag. Hon med flickrummet och mamman. Du tittade efter mamman på koncerten, men det var befängt. Trettontusen människor i ett nedsläckt Globen. Vad fan tänkte du med? Dessutom tjugofem år senare och mamman var kanske inte en sådan som åkte till Stockholm för att se Lionel från den lilla staden femtio mil därifrån. Hon kanske inte ens levde längre. Cancer. En bilolycka. Vad som helst. Du tittade efter henne och du såg ingenting. På Götgatan gick fyllona på rad. Du halkade in på Pelikan fastän du inte borde och där satt Knausgård vid ett bord och du ville hinna först, du ville sätta dig där, för du var lika mycket gubbjävel som han var och det ville du berätta för honom, men en annan man kom före och han ville inte hälsa, han gick rakt fram och slog Knausgård i ansiktet med sitt ölglas och tumult uppstod. Du försvann därifrån. Tog tunnelbanan hemåt, till Fridhemsplan. Så fort du kom innanför dörren slog du på stereon och lät Lionel vagga dig till sömns. Du tänkte att flickan med flickrummet och mamman fick öppna upp det hela, men det var Lionel som var grande finale och att Knausgård aldrig borde ha skrivit de där böckerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar