Moralens väktare

För nytillkomna läsare kan jag avslöja att ni inte har missat någonting. Himlen är fortfarande grå utanför fönstren och grannens hund skäller halva nätterna.

Det händer att jag sitter på Seven Eleven och hoppas att någon ska börja prata med mig.

Och sist jag gick och handlade mat och hade lagt upp all varor på bandet framför kassörskan så upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma. Så då gick jag hem och hämtade plånboken och gick tillbaka för att betala. Och då upptäckte kassörskan och jag att det inte fanns några pengar på kortet.

Tur att min bror har flyttat hit. Det gör ingenting enklare men det får i alla fall tiden att gå.

”Fattar du exakt hur ruttna människor är egentligen?” frågar brorsan mig när han kommer över en kväll för att vi ska titta på El Clasico. ”Alltså egentligen?”

”Jag är lyckligt ovetande. Låt det förbli så” svarar jag och hämtar två absurda White Russian eftersom min fantasi inte sträcker sig längre. Min brorsa stirrar på glasen.

”Vem dricker det här nu för tiden? Har du fastnat i ett annat decennium?”  

”Ska du säga som spelar rock”.

Vi börjar titta på matchen som har pågått ett tag, men ingen av oss är speciellt intresserad egentligen. Vi använder mest fotbollen som ett svepskäl för att få umgås.

”Vår trummis håller på att diskvalificera sig själv” säger brorsan.

”Jasså varför då?”

”Han lurar sin fru att han är på turné med Crooked Noses. Och sen åker han tre stationer på tunnelbanan till sin gamla tjej och bor hos henne hela helgen. Du vet, de ses fortfarande trots att han har gift sig”.

”Lägg av. Jag blir bara ledsen” säger jag. ”Vad är det med folk?”

”Ja och så är han där hela helgen som sagt. De ligger med varandra och han brukar gå på om hur jävla bra det är. Och sen på söndagen så åker han tre stationer tillbaka och sätter nyckeln i dörren och sitter vid middagsbordet och berättar om hur bra turnén med oss har gått”.

”Sluta nu. Hon kan ju kontrollera det hur lätt som helst. Ni har ju en hemsida. Bara att kolla om ni har några datum inbokade”.

”Jag vet. Men hon kanske inte gör det. Jag vet inte”.

Någon i Barcelona gör mål men ingen av oss reagerar. Budskapet i detta som brorsan berättar gör oss båda nedslagna.

”Vilket svin” säger jag till sist.

”Ja jag håller nog också på Real Madrid” säger brorsan och gör fingret mot TV:n.

”Nu menade ju jag din trummis”.

”Ja han ja” säger brorsan och skakar på huvudet. ”Vad ska jag göra?”

”Så du menar att han har gift sig med en tjej och sen fortsätter att träffa sin gamla tjej bakom ryggen på henne?”

”Precis”.

”Du måste få honom och inse allvaret, kompis”.

”Hur då?”

”Vi kör en klassiker” säger jag och hämtar vitt papper, ett par kvällstidningar, två saxar och lim. Sedan klipper vi ut bokstäver och sätter ihop ett brev där vi berättar sanningen. Och så skriver vi hennes namn på kuvertet och går iväg och postar brevet. Sedan blir vi ståendes framför brevlådan och glor på varandra.

”Vi kanske kommer att behöva en ny trummis nu” säger brorsan.

”Jag skulle tro det” svarar jag.

”Kan du hoppa in om det kniper?”

”Bara vi kör alla låtar i fyrtakt så är det okej” svarar jag.