Brorsan har varit över i Paris två dagar med sitt band. Crooked noses och två andra band har blivit paketerade till en gemensam scen och översända till press och radio som en liten munsbit. Oklart om någon kommer att nappa på konceptet, men brorsan är nöjd för han har fått käka råbiff på skivbolagets kontokort och har lyckats köpa en ny skinnjacka i bögkvarteren.
”Bögarna har som vanligt bäst koll” säger brorsan och skjuter bort tallriken med halväten crêpe på. Vi äter middag på hans favoritställe just nu: Creperie Fyra Knop på Svartensgatan. Kanske är det något med träbänkarna. Kanske är det något med servitrisen. Han sitter oftast där i alla fall när jag ringer honom och äter en crêpe som heter Karl Alfred. ”Den som ändå vore bög” säger han, ”det skulle göra livet så mycket enklare”.
”Men urvalet skulle väl bli mindre?”
”Ja. Alltså enklare”.
”Du hittar en jacka i Maraiskvarteren och sen drömmer du om killar. Vad hände?”
”Jag såg rockens framtid och den var fransk”. Han spänner ögonen i mig. ”Bögarna kan verkligen det här med jackor och skor och frisyrer”.
”Hur gick det då?” Jag är utsvulten på rockhistorier. Kan inte längre producera dem själv så jag suger girigt i mig det brorsan kan avrapportera.
”Skivbolaget hämtade oss på Charles De Gaulle och körde oss till ett lopphotell vid hallarna. Så jag låg och väntade på rummet en stund och sen blev jag nerringd i lobbyn och skjutsad till stället som vi skulle spela på. Det var inget särskilt men skivbolaget sa att det brukade komma mycket folk. Medan resten av bandet ställde upp sina grejor så drack jag bärs i baren. Basisten får alltid koppla in mina grejor också för jag fattar inte hur boxarna funkar. Herregud, man måste ju ha IT-kompetens för att få igång en wah-wah-pedal nu för tiden”.
”Jag är avundsjuk på att du får vara så dum i huvudet” svarar jag.
”Sen soundcheckade vi och så fick vi chili con carne som man alltid får och sen började folk droppa in. Och vi skulle hälsa hit och dit på korta fransmän i för stora kostymer som ville ge sken av att vara mister cashmoney och jag brydde mig inte ett skit. Och framför scen stod den vanliga indieflocken”.
”Så där kan du bara säga innan du har släppt din skiva. När ingen köper den så kommer du att bli snällare”.
”Men jag träffade Jarvis Cocker backstage i alla fall. Det var roligt”.
”Jarvis? Vad gjorde han där?”
”Äh, han bor i Paris och brukar tydligen hänga på stället och kolla in nya band då och då”.
”Grymt. Snackade du med honom?”
”Nej men jag ollade hans glasögon när han gick på toaletten. Han la ifrån sig dem på bordet och gick i väg en stund och då gjorde jag det”.
HAHA! Vilken jävla bedrift.
SvaraRadera