Dålig hårdag

Jag är hemligt förälskad i min tandläkare. Jag träffar henne bara en gång om året men ändå. Hon är vacker och hade jag några miljoner på banken vore hon den naturliga arvtagerskan om jag tragiskt skulle förolyckas under en behandling. Det kan jag givetvis inte berätta för henne eftersom jag då starkt misstänker att hon skulle sätta en bedövningsspruta i svaljet på mig. Och ni förstår alla vad det skulle innebära.

”Men vad är grejen egentligen?” frågar jag henne när jag sitter uppflugen i tandläkarstolen med en stålkrage runt halsen. ”Varför måste du lämna rummet varje gång du tar en röntgenbild på mina tänder?”

”På grund av strålningen” är hennes svar. Och det låter ju logiskt. Men det gör mig inte på något sätt lugnare.

”Så jag ska sitta här och odla cancer i käkarna och du ska lämna det sjunkande skeppet?” fortsätter jag.

”Du har välskötta tänder. Som vanligt. Det skulle räcka om vi bokade upp dig vart annat år för en rutinkontroll”.

”Medelklassen i ett nötskal” svarar jag. ”Vi äter lördagsgodis och borstar tänderna”.

”Ska jag boka dig om två år?”

Vafan.

”Men jag gillar att komma hit en gång om året. Det får mig att känna mig trygg”.

”Du har fina tänder”.

”Jag förstår att det är en komplimang men du sårar mig”.

”Jag bokar dig hos Stefan i fortsättningen. Själv går jag på mammaledighet om ett halvår och jag vet inte hur länge jag blir borta”.

”Jaha. Då var man tvåa på bollen som vanligt”.