en gammal hund. mycket gammal.

”Jag hatar mig själv och jag vill dö” säger jag till brorsan. Vi befinner oss på Emmabodafestivalen och jag måste fråga mig själv hur jag kunde låta mig luras till att sätta mig i en minibuss med hans sunkiga band och åka femtio mil till en leråker.

”Visst. Du är tio år för gammal i kroppen och en sisådär tjugofem år för gammal i själen”. Brorsan gör en konstpaus. ”Men du hänger med Crooked Noses!”

”Herre min skapare” säger jag och gör en mental notering om att jag ska ställa morsan och farsan till svars för att de inte skyddade sig den gången lillebror blev till. Två tjejer som inte är en dag över sexton går förbi vår gräsplätt framför bussen och hånglar med varandra. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och en kille har soundcheckat sina trummor i trettio minuter på den största scenen.  Han får inte till rätt klang i virveln säger han. Inom mig har mitt skelett krackelerat.

”Här kommer rödvinsakuten” säger en kille i slitna blåjeans och boots som slår sig ner bredvid mig i en trasig solstol. Jag kan inte förstå hur den stolen redan kan ha gått sönder för vi har varit på festivalområdet i mindre än två timmar. Killen håller upp en box med rödvin framför mitt ansikte och jag låter mig serveras. Han har en skinnjacka på sig trots att det är tjugosex grader varmt. Hans hår är svart och burrigt och ovanpå det bär han en svart cylinderhatt.

”Jag gillar Slash” säger han till mig.

”Det menar du inte?” svarar jag.

”Så du är familj med honom?” säger lill-slash och pekar på min bror. ”Dom är riktigt bra”.

”Är du också med i ett band som ska spela här?” frågar jag honom.

”Nej jag har åkt hit bara för att se Crooked Noses” svarar han.

Jag nickar motvilligt och förstår att min bror har något på gång. Massor av folk kommer fram och hälsar, sätter sig på huk framför bandet och ber om autografer. Jag får också skriva en autograf till ett fan. I egenskap av familj.

Senare kommer brorsan fram och sätter sig i den trasiga stolen. Det är en fin plats. Den är alltid befolkad av någon. Jag behöver aldrig resa mig upp. Timmarna har gått.

”Är det inte skönt att vara på festival igen?” undrar han. ”Saknar du det?”

Och jag erkänner att jag saknar att spela. Det gör jag. Men inte åkandet i bussen med fyra andra som alla älskade ravioli och Penthouse. Eller den där halvtimman med virvelljudet som inte blev perfekt. Eller att behöva gå till pantbanken och lösa ut en av gitarrerna för att överhuvudtaget kunna åka iväg och spela. Och inte att alltid tappa bort vår sångare tio minuter innan spelning. Det var mest ångest, faktiskt.

”Jag tänkte ge dig en öppning” säger brorsan. ”Jag vill ha dig tillbaka”.

”Vad menar du?” frågar jag.

”Du kan bli vår manager. Köra bussen och snacka med folk. Du får eget rum så att du kan ligga och kolla på porrfilm när vi är i Tyskland”.

”Jag skulle gå av på mitten” svarar jag, ”jag skulle inte orka”.

”Tänk på saken i alla fall”.

”Glöm det. Ni förtjänar inte mig”.

Ytterligare två timmar går och plötsligt är det dags för Crooked Noses att spela. Jag är faktiskt nervös för bandet, jag vill att det ska gå bra. Vi är kanske tre hundra personer som samlas framför scenen när det första pianoriffet sätter igång. Och kanske är de inte så dåliga som jag först trodde. Jag ser ju att popluggarna går igång på det. Jag hör en refräng här och där.

I femte låten dör basistens förstärkare och två ljudtekniker springer upp på scen för att försöka fixa problemet. Det blir tyst både på och framför scen. En väldigt attraktiv tjej knackar mig på axeln.

”Du, vad heter du? Har inte du spelat här ett annat år?”

Jag nickar. Det har jag.

”Spelar ni fortfarande eller? Vad gör du här?” undrar hon.

”Jag är Crooked Noses manager” hör jag mig själv säga.

Sen tänker jag att jag nog måste dubbelkolla det med brorsan efter spelningen. Kanske gäller hans erbjudande fortfarande och jag undrar om jag ändå inte skulle kunna hantera jobbet.