uppesittarkväll med tomtarna

Det är strax jul och flingorna faller. Vi är ett gäng som brukar bjuda in till fest någon dag innan alla måste iväg till sina familjefejder. Den här gången är vi hemma hos Alex som bor stort och lyxigt. Alla som någonsin har varit på en lägenhetsfest för trettioåringar vet att köket är den roligaste platsen på hela festen. Om man hamnar strategiskt vid diskbänken och kylen så finns det ingen anledning att gå därifrån på hela kvällen. Alla kommer förbi. Har man flax så står rätt person kvar. Tyvärr är det inte så denna afton hemma hos Alex.

En kille som har skurit sig i hela ansiktet när han rakade sig ställer sig lite för nära och vill prata. Det deppiga är att han har valt att sätta fast små bitar av tidningspapper över varje skärsår. Någon försöker skämta om att man kan läsa krogrecensioner i hans ansikte, men jag vet inte, jag tycker mest han är läskig. Jag har sett honom hälla upp minst fem Brandy Alexander under kvällen så jag vet ju att klockan är slagen. Och han ställer sig nära mig och jag blir så orolig.

”Vad sysslar du med då?” frågar jag.

”Jag jobbar med kylskåpsmagneter” svarar han.

”Hur då? Menar du att du tillverkar dem eller säljer dem?”

”Jag är poet”.

”Vad spännande. Är du publicerad?” frågar en tjej i svart polotröja som jag vet jobbar på DN.

”Jag publicerar mig själv varje dag” svarar poeten som inte kan hantera en rakhyvel. ”Varje kylskåp i hela Stockholm är mitt arbetsfält”.

”Varför tar du inte och häller upp en Brandy Alexander till mig och skriver en dikt på kylskåpet sen?” säger polotröjan.

”Aldrig på beställning” svarar han. ”Kanske senare. Kanske ett annat kylskåp”.

”Hur blir det med drinken då?” fortsätter hon.

Alex kommer ut i köket och vrålar. Han är överlycklig över att ha fest.

”Vet ni vad jag älskar mest med boogien?” frågar han. I vardagsrummet spelar Fats Domino boogiepiano och jag hör hur ett glas går sönder. ”Det är woogien!”

En halvtimme senare kommer en granne upp och ringer på dörren. Jag tror att han tänker klaga på volymen men någon övertalar honom att komma in i stället och så får han sig en drink och hamnar i köket som resten av gänget. Grannen är klädd i en badrock som hela tiden glider isär och blottar ett par håriga ben. Jag är livrädd för honom och för poeten och för DN-tjejen. Alex dunkar mig i ryggen.

”Varför ser du så dyster ut? I morgon är det ju jul”.

”Och tomten kommer med ett sladdrigt paket” säger mannen i badrock. Men just den diskussionen vågar ingen gå in i.

”God jul alla!” skriker poeten och får ett rungande gensvar.

”Det var inte vidare revolutionärt att säga så” säger Alex. ”Julvärden på SVT säger mer spännande saker än så när det är dags för Kalle Anka. Och du ska vara poet”.

”Revolutionen kommer aldrig att sändas på TV. Kom ihåg det” svarar poeten.

Jag tror att det är det som avgör att DN-tjejen samlar ihop sina grejor och tar med poeten hem så att han kan jobba lite på hennes kylskåp. De hånglar i hallen när de går.

"Jag tror årets julklapp till mig själv får bli en diktsamling" säger jag och lämnar köket med en suck. "Kanske kan snappa upp ett och annat".

"Ja visst gör det ont när kroppar brister. Varför skulle annars låren tveka?" reciterar Alex.