Som sorg. Som liv. Som något du kan ana men inte vet vad du ska kalla det.

Alla dessa ögonkast mellan människor.

Jag ser det från där jag sitter. Ett kontorslandskap. Alla är tysta. Knappar på sina datorer, stirrar in i skärmen, lyssnar på musik i lurar. Bor i sin egen värld.

Men blickarna.

Jag hänger inte med i det där. Jag har dålig syn. Jag förstår inte koderna.

Idag är det fredag. Det märker man på att chefen inte har kavaj. Chefen är en hon.

Den nyanställda killen som sitter i hörnet och programmerar har redan checkat ut. Han är här fysiskt men han är shoppingmissbrukare och lever sitt liv på Ebay. När chefen inte har kavaj är det som värst. Då kan han göra av med många tusen.

Och så snygga tjejerna i en klunga i ett annat hörn. Fortfarande tysta. Blickar. Kvävda fnissningar. Youtube? Jag kommer inte att få veta. Jag frågar inte. Kunde jag utbyta menande blickar skulle det gå enklare.

Koncentrerar mig på absolut ingenting. Tänker på ett stort hav. Vet inte varför. Man ser inte land någonstans.

Nu kommer Josef in på kontoret. Han var varit i Nice. Ingen förväntade sig honom på jobbet förr än på måndag.

”Josef?” säger chefen. ”Är du här?”

Uppenbarligen ja.

Alla tittar upp. Någon hälsar fast tar inte av sig lurarna. Bara viftar i luften och fortsätter med sitt. Josef har fått en fin solbränna. Jag noterar den.

”Hur var det i Nice?” fortsätter chefen.

”Jag hälsade på min mamma som har flyttat dit med lillasyrran” säger Josef. ”De har bott där ett par år nu, sen farsan gick bort. Jag ville inte flytta med”.

Du ville hellre jobba här Josef. Säg det så chefen hör.

”Hur länge var du där? Tre dagar?” fortsätter vår kavajlösa ledare.

”Tre veckor” svarar Josef. ”Annars var det rätt”.

”Å ja. Och pappershögarna växer”.

Josef tittar på sitt skrivbord. Manhattan skyline. Jag tittar där han tittar. Tar upp en häftapparat som står på mitt bord och funderar på att häfta mig själv i handen. Jag längtar så efter att känna någonting. Och jag har inte möjlighet att åka till Nice för att göra det, som Josef. Han suckar när han ser pappershögarna. Låtsas kavla upp armarna och säger sedan faktiskt att han längtar efter måndag morgon.

”Josef, hur var det med din mamma och din syster?” frågar jag.

”Det var konstigt. De går runt som sminkade spöken i en stor villa med altan mot havet och lever på grapefrukt. Mamma har startat en bantningstävling med syrran. De tävlar om vem som kan gå ner mest i vikt till våren. Jag tyckte inte om det” svarar Josef.

”Men har din syster verkligen problem med vikten?” undrar chefen. ”Hon är väl inte så gammal?”.

”Nej hon är sexton” säger Josef.

”Nåja” fortsätter chefen. ”Så farligt är det kanske inte. Lika bra att hålla efter sig själv tidigt i livet så att det inte spiller över senare”.

Och där och då händer det något. Josef och jag byter blickar med varandra. Det är första gången det händer. Jag sätter ner häftapparaten på bordet igen. Bestämmer mig för att spara häftningen av min hand till en annan gång när jag bättre behöver det. Gemenskapen som jag känner med Josef i detta ögonblick kan jag leva på hela helgen.