i nöd och lust och lite till

Jag står framför badrumsspegeln och klipper håret i näsan med en liten sax. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.

"Bodil. Jag har gråa hårstrån i näsan".

Hon ställer sig i dörröppningen.

"So what? Jag har gråa hårstrån där nere."

"Ja men det är väl inte samma sak?" försöker jag, "dom syns ju inte".

Under den här konversationen så fortsätter jag att klippa håren i näsborrarna. Jag håller också upp ett grått strå som jag har fått loss, för att hon verkligen ska se att jag menar allvar. Hon verkar inte speciellt imponerad.

"Du ser dom inte, det är korrekt" säger Bodil och går ut i köket.

"Vad menar du med det? Du, kom tillbaka".

Men hon börjar slamra med kastruller och markerar att samtalet är avslutat. Jag avslutar näsjobbet och går loss på öronen istället. Där har jag också börjat odla vegetation på sistone. Det är ett helvete att växa upp och bli gammal, tänker jag.

"Bodil. I öronen har jag inget grått i alla fall!" vrålar jag ut mot köket. "Du, hörde du? Inget grått i öronen!"

Ytterdörren slår igen. Jag gör färdigt öronen och ringer sen upp Bodil på hennes mobil.

"Bodil, hörde du vad jag sa? Inget grått hår i öronen. Det är ju goda nyheter".

Vi lägger på. Två minuter senare ringer jag upp henne igen för jag vill att hon ska köpa med sig mjölk när hon kommer hem igen. Jag blir stående med kylskåpsdörren i ena handen och telefonen i den andra. Det är verkligen omöjligt att klara sig utan mjölk, det borde Bodil veta vid det här laget.

Jag kommer direkt till hennes telefonsvarare.

Måste vara radioskugga av nåt slag.