guldgrävare

Det är tre vintrar sedan nu. Jag träffade dig i dubbel bemärkelse då. Du vet vad jag syftar på.  Jag jobbade med att skyffla bort snö och is från taken på Kungsholmen och du gick förbi huset nere på gatan och något blev fel i kommunikationen mellan oss på taket och vår kille med visselpipa på gatan; vi trodde det var fritt fram att slänga ner sjok med snö och du fick en driva i huvudet. Du skrek till men skadade dig inte. Vi rusade ner från taket och tog hissen ner på gatan och var skräckslagna. Mina ben darrade. Jag kunde ha dödat dig. Vi tog ledigt resten av dagen. Det gick inte att fortsätta. Jag åkte hem med dubbla hjärtslag. Du skickade mig ett sms samma kväll. Du hade letat reda på numret genom firman jag var anställd hos. Allt gick bra. Vill du bjuda mig på en drink? C. När jag gick ut på balkongen för att andas och repa mod såg jag en stjärna falla. Ja det vill jag.

Den veckan du kom in i mitt liv blev den märkligaste. Jag träffade dig, och ett bokförlag ringde upp mig och ville ha ett möte. Två saker som jag hade väntat på hände samtidigt. Mitt manus hade träffat en nerv hos någon där ute. De sa att kanske, vem vet, kom och prata med oss. Och du sa kom över ikväll så ska jag laga dig en middag. Så jag gick på möte med en redaktör och pratade text och gjorde upp planer och sedan åkte jag direkt hem till dig och darrade av upphetsning. Det fanns inget mer jag kunde önska. Jag kände mig ny.

Och vi fantiserade om att du skulle formge omslaget till boken. Att jag skulle ställa det som krav för att släppa den. Jag trodde vi skulle klara det. Det skulle vara vi mot dem. Det kunde inte gå fel för sådana som oss.

Vi byggde ett imperium i våra huvuden. Min text och ditt omslag skulle ta över allt. Vi förenades och gick upp i det på bara ett par dagar. Vi knullade på ditt golv. Jag sjukskrev mig från snöröjningen. Vi stannade inne och spelade skivor. Tog droger. Jag läste högt för dig. Vi var bara barn.

Veckan efter den första ringde förlaget och hade ändrat sig. Redaktören fick inte med sig de andra. Det skulle inte bli någon bok. Jag var tillbaka på taken igen. Och snön vägde mer än vanligt. Du tröstade dåligt. Jag blev osäker och tafatt. Och du kunde inte dölja din besvikelse.

”Jag vill att du kysser mig utan att jag ber om det” sa jag.

”Vill du att jag kysser dig?”

”Ja”.

Och det var sista gången du gjorde det. Jag tror jag tittade på TV i en vecka med nerdragna persienner. Firman ringde inte mer. Jag slängde manuset i soporna.

Jag har sett dig flera gånger sedan dess. Du har en röd kappa som syns på avstånd. Jag har sett dig med dina vänner. Du verkar oskadd. Jag borde vara det också; det hann inte gå någon tid egentligen. Fort in och fort ut. Men du lämnade ett avtryck. Det är sorgligt att jag hänger kvar vid ditt minne. Det borde inte vara så. Inte nu efter så lång tid. Jag kan inte riktigt svara på varför. Jag vet bara att om det inte är en sjukdom som jag har så finns det heller ingen bot.