djungeltrumman gick

Så jag fick veta genom Lisa att du kanske i den bästa av världar var lite intresserad av mig. Inte kär. Inte förälskad. Men att jag kanske skulle kunna hjälpa dig på traven. I den bästa av världar alltså.

Jag tog verkligen mod till mig nere i Humlegården på uteserveringen och gick fram till dig och sa hej. Augustihimlen ovanför oss var öppen och blå och helt utan stjärnor. Det var svensk sommarnatt och staden var tömd på bofasta. Ersatt av turister som törstade efter en skymt av Zlatan. Eller av hon Bagger. Vem som helst med en rubrik.

Och så du och jag av någon anledning. Utan kontext.

Du sa att tjejerna hade lämnat dig för en vecka i skärgården och jag minns inte ens min egen bleka ursäkt. Jag kanske inte ens hade någon. Jag var bara så glad att äntligen få prata med dig utan att Fredrik var med. Han var i Nice, berättade du. Och ni hade ett uppehåll. Och du var sorgsen och jag ville så gärna att det skulle vara annorlunda och skämtade om precis vad som helst som kunde få dig på bättre humör. Och jag visste att du visste att vår gemensamma bekant hade tipsat mig om dig. Så vi stod kvar båda två och jag hade inga idéer alls, men mitt hjärta slog nervösa slag och när jag skulle höja handen för att beställa mer vin till oss så la du plötsligt din hand på min och stoppade mig.

Det räcker nu, sa du. Vi går hem till mig.

Hela min existens i den där våningen var ett skämt så klart. Alla rummen. De tigande, tunga möblerna i mörkret. Konsten på väggarna. Din dyra jacka. Sexton oavlyssnade meddelanden på telefonsvararen, det kunde jag se på displayen. Du valde att inte lyssna av dem.

Du gjorde mig en tjänst och tände inte upp i vardagsrummet. Bara lampan i hallen var tänd. Vi satt i soffan med varsitt glas vin och det var mörkt i rummet. Som om ljuset skulle ha generat oss. Du spelade inte ens någon musik. Jag tror inte att vi pratade.

Efter ett glas så sa du att jag kunde få sova hos dig. Vi skulle inte ligga med varandra, men du hade inget emot att jag sov nära. Och så hörde jag dig klä av dig i mörkret och krypa ner i din säng. Jag släppte alla mina kläder på golvet och följde efter. Och det kändes bra. Jag låg tätt bakom dig och vågade inte röra dig mer än vad jag redan gjorde. Men jag kunde känna att du tyckte om att vi låg så. Och till sist måste vi ha somnat. Jag vågade inte vara glad. Tänkte att jag var glad men vågade inte känna det.

Senare under natten fick du ett sms och du trodde att du kunde kliva upp ur sängen utan att jag skulle vakna. Jag låg kvar och låtsades sova. Du rörde dig på ett sätt som fick mig att förstå att du inte ville att jag skulle vara vaken. Du gick ut i köket och stängde dörren efter dig. Men jag hörde dig ringa upp och prata. Med Fredrik.

Han hade fått veta att vi hade träffats och lämnat uteserveringen tillsammans. Någon hade sett oss. Jag hörde er gräla. Jag låg kvar. Visste inte vad jag skulle göra. Sen sa du Fredrik det är dig jag vill vara med. Säg att du vill ha mig så ber jag honom gå. Jag kunde inte ligga kvar och vänta på svaret. Jag klev upp och klädde på mig. Jag trodde att jag skulle hinna lämna lägenheten innan du avslutade samtalet. Men vi möttes i hallen i mörkret. Jag tog på mig mina skor och du släppte ut mig i trappan och frågade om du skulle ringa efter en taxi men jag sa nej. Jag ville promenera i gryningen.

På Östermalmstorg slog jag mig ner på en parkbänk, bredvid en äldre man med skakningar i hela kroppen som hade en dragkärra med morgontidningar vid sin sida. Jag kände mig bara bedrövad och önskade att allt gick att göra om, det borde inte ha blivit så här. Jag måste ha sett miserabel ut. Mannen bredvid mig synade mig från sidan och bestämde sig för att jag inte var farlig. Så han sa okej jag är tidningsbud sju morgonar i veckan och hatar verkligen mitt jobb, men jag har inget val för annars har jag inte råd med mina mediciner. Men vad är din ursäkt?