Making Bacon

Sara och jag är ute och går i en bister december, komplett med tomtar och julgranar i vart och vartannat skyltfönster. I flera dagar har det legat på en iskall vind som har sopat rent gatorna på alla människor. Kvar finns bara snömodd och graffiti.

Vi orkar inte prata med varandra. Det finns inget att säga. Kylan har lyckats tysta allt. Som två ispelare sida vid sida.

”Du Sara” säger jag när det gissningsvis har gått en evighet, ”om en istapp föll från ett tak nu och träffade mig i huvudet så skulle jag inte känna ett skvatt”.

”Snälla låt det hända” svarar hon, ”det skulle kännas som en befrielse”.

Givetvis försöker vi rusa ikapp bussen men den lämnar oss bakom sig. Chauffören gillar att stänga dörren framför våra stelfrusna leder och trampa på sin gaspedal. Det är hans grej liksom. Vi blir stående på busshållplatsen och stirrar rakt ut i mörkret. Jag kan avslöja att jag har haft bättre stunder än så här.

”Sara kolla” säger jag och pekar på en löpsedel. ”En fetmaepidemi har drabbat landet”.

”Läkarna slår larm” fyller hon i. ”Okej? Så det är som ett virus eller? Som sprider sig?”

”När jag kommer hem så blir det biff med bearnaise. Lita på mig”.

”Mitt liv är skit. Men jag har i alla fall inte viruset” säger Sara.

Och sen – hör och häpna – så dyker ännu en buss upp i virvelvintern som ett upplyst rullande akvarium och låter oss gå ombord. Vi står med mössorna i hand framför busschauffören och bockar och niger som två tjänstejon. Vi är så tacksamma för värmen i bussen. Och chauffören stannar utanför Saras port på Karlbergsvägen och hon ger mig en kindpuss som jag inte känner, för min hud är som inlandsis i Antarktis. Jag tror hon bränner sina läppar mot kylan i kinden. Sen är hon borta och bussen rullar två stationer till och jag rusar genom mörkret och sätter nyckeln i låset och tänder lampan i hallen och är hemma. Och sen äter jag biff precis som jag lovade och tittar på dålig TV och motstår frestelsen att somna i soffan. Jag tror att jag drömmer något när jag väl lägger mig i sängen.

När jag vaknar upp nästa morgon känns allting otäckt. Jag känner inte igen mig själv. När jag lyfter på täcket upptäcker jag att fetmaepidemin som har drabbat landet också har hittat ner i min säng. Jag har fått viruset. Över natten har jag mirakulöst gått upp trettio kilo. Mitt skrik av fasa måste höras i hela kvarteret.