"Herregud" säger Amanda och stryker en hand genom sitt långa vackra hår. "Herregud".
"Amanda, du säger varje mening två gånger” påpekar jag eftersom jag är en smula otålig och gärna vill komma vidare i konversationen.
Hon ger mig den där blicken som penetrerar och pulveriserar människor till vardags och fortsätter.
”Så jag sitter på intervju för PR-jobbet på Forsman & Bodenfors och jag vill väldigt gärna ha jobbet om man säger så, för de har sålt in det på mig ordentligt i förra veckan och nu träffar jag Valdemar i Pierre Cardin kostym och fluga! Fattar du; fluga! Och han går på om hur coolt det är att jobba på deras byrå och bjuder på grönt te och snackar om vilka stora kunder de har och allt det där och jag känner ju att jag är med, det kan liksom bli verklighet om jag bara anstränger mig”.
”Men flugan gjorde dig orolig?”
”Precis. Och så kändes det inte så fräscht med den vanliga gamla byråduben och byråjazzen heller. Inget nytänk på musikfronten alls”.
”Agusto Pablo?”
”Ja du fattar”.
”Okej, vad hände sen då?”
”Valdemars tredje sak som han säger är att han har haft en hjärtinfarkt nyligen och har fått en pacemaker inopererad i bröstet. Och han berättar det både oroligt och stolt på samma gång så jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det”.
”Har Valdemar fått pacemaker?”
”Du, jag kanske säger allting två gånger. Men tror du att det är bättre att upprepa allting som någon annan säger? Tror du det?”
”Okej, förlåt Amanda”.
”Anyway, så pratar vi om jobbet och vad tjänsten egentligen innebär och jag förstår ju att det blir massor att göra men pengarna är bra så jag tänker att det här vill jag faktiskt testa. Valdemar och jag har ju lärt känna varandra när han var ute och nasade hos oss och ville ha oss som kund. Jag sitter ju på marknadsavdelningen så det har varit helt naturligt och det ena ledde till det andra. Jag nämnde för honom att jag ville röra på mig och det var då Valdemar tyckte att jag skulle komma över och prata med honom”.
”Mmm”.
”Och så när vi var färdiga med intervjun eller vad man ska kalla det, så sa jag något som visade sig vara en riktig vinstlott”.
”Vad vad det?”
”Jag sa: Okej Valdemar. Så länge jag inte är anställd hos er så är jag kund hos er”.
”Hotade du honom med att dra in kontraktet om han inte anställde dig?”
”Ja ungefär”.
”Hur tog han det då?”
”Jag tror han gjorde en snabb kalkyl i huvudet och insåg att han inte ville förlora kontraktet. Så jag gissar att han kommer att anställa mig. Och så kan jag säkra fortsättningen”.
”Smart”.
”Sen visade han mig runt på byrån och jag morsade på några snygga killar och till sist skulle han visa mig köket av någon anledning och precis när vi kom in där så var det en praktikant som startade upp microvågsugnen för att värma en lasagne och Valdemar sprang fram till micron och skrek och stängde av den”.
”Varför då?”
”Han vrålade till grabben: Ska du ta livet av mig? Ingen micro när jag är inne i köket! Min pacemaker klarar inte det!”
Vi tystnar och begrundar Valdemar.
”Jag tror det är bra med byråjazz för Valdemar, trots allt” säger jag. ”Du vet, en annan musik skulle kunna ge honom en ny hjärtinfarkt”.
”Jag börjar nog om ett par veckor i alla fall” säger Amanda.
”Grattis”. Tystnad. "Verkligen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar