onsdag 22 december 2010

så du säger att jag är full av skit?

Jaha då ska man behöva städa igen.
Den här gången är det Patrik som har varit en skitstövel och kastat in handduken efter fem år i samma förhållande med Kate. Patrik är en hyvens kille som jag har känt i många år och jag brukar stödja honom i det mesta han gör. Det är först det senaste året som jag har kommit nära Kate och verkligen börjat gilla henne. Och då måste han givetvis göra slut. Det känns som en naturlag av något slag.
Jag tar det från början. Patrik och Kate träffades på Tranan för fem år sedan. Kate jobbade som barnflicka på Östermalm i en skitnödig familj som behövde assist med det mesta. Hon pratade ingen svenska men lärde sig fort. De sprang ihop nere i källaren en sen onsdag natt och tyckte uppstod.
Det var inte så svårt att förstå; båda var unga och snygga och gillade att vara ute på krogen och Kate kom in i gänget direkt. Hon är från London ursprungligen men gillade verkligen Stockholm och ville bo här. Så när Patrik dök upp i hennes liv så behövde hon inte fundera mer på det; hon ringde upp sin tråkiga älskare i London som hade problem med lederna och sa bye bye och började dejta vikingen istället.
När jobbet på öfvre gick henne på nerverna så sa hon upp sig och flyttade in i en studentkorridor och pluggade internationella relationer och fortsatte vara i maskopi med Patrik. Han å sin sida bodde litet på tjugofem kvadrat på söder så det var inte läge för dem att flytta ihop. Men Patrik jobbar som egen formgivare och har helt okej med pengar och när Kate pluggat färdigt så fick hon jobb på en PR-byrå och då kom ju saken i ett annat läge. Nu hade de varit ihop rätt många år och hade plötsligt möjlighet att köpa en lägenhet ihop.
Så då hamnade de på hundratals visningar – i alla fall kändes det som så många – och hann säkert bråka åtskilligt om burspråk och kakel innan de till sist köpte en tvåa på Timmermansgatan och fick lugn och ro. Och bokade upp hela kompisgänget på att bära möbler.
Och det är nu det inte känns lika kul längre. För Patrik har hyrt en lastbil och han och jag står ute på gatan med hans äckliga soffa som ska upp på flaket och jag ser ju att han har en bekymmersrynka i pannan och jag känner honom så väl så jag vågar inte fråga. Men det gör Anders i stället.
”Patrik, vad är det?”
”Jag vet inte. Fråga inte”.
Vi fortsätter bära möbler under tystnad och när bilen är full så hoppar några in i bilen och andra tar tunnelbanan till Timmermansgatan. Väl där börjar vi bära igen. Patrik är verkligen håglös och bär mest omkring på små blomkrukor och går i cirklar. Nu har Kate också sett att något inte är som det ska. Hon ställer ner en tavla mot väggen ute på gatan och tar tag i Patrik.
”Jag klarar det inte” säger Patrik.
”Va?” säger Kate och några till av oss.
”Jag är ledsen Kate. Jag kan inte. Du får flytta in själv”.
Kates ansikte exploderar i tårar och någon tar tag om hennes axlar. Kate fattar ingenting. Ingen fattar någonting. Men jag vet att jag kommer att behöva städa.
Så Patrik flyttar in på soffan hos Anders och stänger av telefonen och är deprimerad och skäms som en hund och alla är vansinniga på honom. Och Kate vägrar flytta in i tvåan själv som de har köpt precis och har ingen annan stans att ta vägen och jag erbjuder så klart henne att sova hos mig ett tag och på den vägen är det.
Hon flyttar in i mitt sovrum och jag flyttar ut i kokvrån. Hon ställer upp sitt smink i mitt badrumsskåp och jag börjar borsta tänderna på jobbet. På kvällarna sitter vi och kollar på TV-serier utan ljudet påslaget och dricker rosé. Ingen ringer till oss för ingen vill ta i skiten. Jag börjar känna mig lika deprimerad som Kate. Ett tag överväger jag att köpa tvåan av dem och flytta dit och lämna Kate i min nuvarande lägenhet. Bara för att.
”Kan vi inte göra något?” säger Kate en kväll när doften från våra gamla pizzor som ligger till sig under diskbänken blir alltför överväldigande.
”Vad vill du göra då?”
”Ta mig på ishockey” säger hon.
Så vi tar en taxi ut till Hovet och köper två biljetter och sätter oss för att se Djurgården mot Timrå och jag tänker att herrens vägar äro outgrundliga. Och då håller Kate fram handen och ber mig hålla fram min. När jag gör det släpper hon ner två gula tabletter i min handflata. Jag tittar frågande på henne men hon säger inget. Sen sväljer hon ett par piller med hjälp av en cola och sen gör jag likadant. Det är den mest fantastiska hockeymatch jag någonsin sett. Det är min första match och min bästa match. Efteråt frågar jag Kate om hon vet hur matchen slutade men hon rycker på axlarna.
Lite senare köper vi postens färdigfrankerade påsar på Seven Eleven och sätter oss i en buske och fyller dem med skit. När vi är klara tejpar vi igen dem och skriver dit adressen där vi vet att Patrik bor. Sen lägger vi dem på brevlådan. Två dagar senare ringer Patrik mig.
”Jag känner igen din handstil” säger han.
Och då känner jag att det är dags för Kate att flytta ut och ta tag i sitt eget liv. För jag måste plötsligt ta tag i mitt.

4 kommentarer:

  1. Katarina Kielos skreven bra artikel. Vad man dock måste måste att entusiasm och solidaritet KRÄVER en GEMENSKAP, som i sin tur KRÄVER något slags homogenitet, etnisk, religiös, ideologisk, vadhelst,men fundamentalt homogent måste samhället vara, om det ska vara just ett sam-hälle. Det är egentligen självklart,och så länge man ignorerar självklarhet blir det bara skitprat alltihop.

    SvaraRadera
  2. Det blev lite jobbigt där…

    SvaraRadera
  3. Men så kul att komma in under ytan på Stockholm. Stockholm är en av de vackraste städerna på ytan, förmodligen även under fast på ett annat sätt :-)

    SvaraRadera