En så kallad talangscout stoppade mig på Skånegatan och frågade om hon fick ta min polaroid. Trettio sekunder senare var vårt möte över och jag kom knappt ihåg att det hade ägt rum när någon ringde två månader senare och bokade mig på ett kalsongjobb ute i en tegelvilla med pool.
”Kalsongjobb?” frågade jag. ”Vad är det?”
”Du och en annan kille får visa underkläder för en annons” sa rösten på andra sidan.
”Ni har nog inte sett mina lår i närbild” sa jag men möttes bara av oförstående tystnad. ”Inte ens morsan är stolt över sin skapelse”.
”Oroa dig inte. Det blir gryniga bilder” fortsatte rösten efter ett tag.
Visst. Varför inte. Vill inte alla människor vara modeller? Självklart var ersättningen minimal, men detta var kanske den där språngbrädan – the tipping point – som jag så väl behövde för att få gå på fler gratisätarfester.
”Grejen med pengar är” sa en rosslig chaufför som tog oss ut till villan där plåtningen skulle ske, ”att ju mer inkomster du har, desto mindre utgifter får du”. Jag har fortfarande inte lyckats lista ut om det var en sanning för livet jag fick lära mig där och då. Eller om chauffören var lika full av skit som oss andra. Han kedjerökte Pall Mall och tryckte plattan i mattan för att hinna i tid. Jag minns att jag blev åksjuk.
När vi kom ut till villan, eller godset, som teamet refererade till, var det mesta förberett. Belysning uppställd. Sminkös på plats.
”Varför markerar du mina ögonbryn när de ändå bara ska plåta mitt underliv?” frågade jag tjejen med färgpaletten. Hon visste lika lite som jag svaret på den frågan. Hon var kanske också bara inringd av rösten. Och till rösten ställde man inga frågor.
Min modellkollega hade lyckats hitta två flaskor champagne i en liten vinkyl i det utehus där vi bytte om mellan tagningarna. Någon hade ställt upp en Ipod och två högtalare och vi lyssnade på The National om och om igen. Och jag hade missat att äta middag och bubblorna gick rakt upp i hjärnan och gjorde mig grumlig. När teamet bad mig simma från ena sidan av poolen till andra, var jag så berusad så jag simmade rakt in i kaklet på långsidan. Det var omöjligt att simma rakt. Fast än jag försökte tre gånger så gick det inte. Sedan fick vi avbryta den fotoserien och koncentrera oss på stillbilder. Det fanns inget annat att göra.
Jag minns besvikelsen i hennes ögon. Hon som litade på mig och hade gett mig chansen. Nu var hela förtroendekapitalet förbrukat. Hon skämdes så inför sina vänner och kollegor. Jag visste att allt var fel. Men jag lät det hända. Jag kunde inte förmå mig att gå fram och be om ursäkt. Det fanns inget att säga. Jag visste att detta var mitt första och sista jobb för agenturen och jag tänkte inte argumentera för något annat.
Sedan körde man hem oss igen. Min modellkollega och jag satt tysta och skamsna i baksätet. Chauffören hade tagit med The National på färden in mot staden igen. Jag kröp ihop och försökte att inte synas. Låg och räknade gatlyktor som vi passerade längs vägen. Tappade räkningen och fick börja om. Till och med chauffören höll tyst. Jag visste att det inte var ett bra tecken.
Jag berättade det som en rolig historia för mina vänner. Efteråt på middagar. Jag bjöd på att jag hade varit en sån idiot. Men egentligen gjorde mig minnet bara ledsen. Jag hade velat annorlunda.
När annonsen väl dök upp så såg bilderna fantastiska ut. Ingen som inte var där kunde ana hur illa det hade varit. Det fanns ett vackert blåstick i varje bild. Och rösten höll vad den hade lovat: grynigheten gjorde mina lår overkliga.
Den andra killen i annonsen ringde mig samma dag som tidningen kom ut.
”Du och jag är som kackerlackor” sa han. ”Vi överlever ett kärnvapenkrig”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar