lördag 4 december 2010

livet är så stort så det nästan blir innehållslöst

”Jag tänker skriva en roman som är helt baserad på oneliners från twitter” säger Ulrika och kör händerna djupt ner i fickorna. Kylan är monumental men inte längre ett samtalsämne. Alla plågas av den men det finns inget mer att säga. Ulrika fryser men vi tar ändå en promenad ute på Djurgården.

”Undrar om det funkar” svarar jag henne.

”Det är ett ganska spännande projekt faktiskt. Tänk dig själv. Det skulle bli en roman som alla aktiva skribenter i hela Sverige skulle vara med och skriva. På omslaget skulle alla författare stå huller om buller. MauroGradvallGardellDJSleepySchulmanBirro och det skulle bara fortsätta och fortsätta”.

”Bara oneliners?”

”Precis”.

”Så du skulle liksom bara sätta ihop det till en helhet?”

”Jag samplar twitter. Det är inte svårare än så”.

”Är du kvar på Nöjesguiden?” frågar jag Ulrika.

”Nej det blev för analt där. Alla använde samma tandtråd”.

”Så vad gör du då?”

”Det sa jag ju. Jag skriver en twitterbok”.

”Är det bra betalt?”

”Jag är min egen chef” säger Ulrika. ”Jag väljer själv hur många nollor jag måste ha i lönekuvertet”.

Grenarna på träden är stela av frost och is. Vi promenerar en bit till och det knarrar under skorna. Jag tänker att Ulrika har det fixat för sig.

”Själv då?” frågar hon mig, ”hur går det för dig?”

”Det händer inte så mycket. Jag är hemma med barnen mest. Igår när vi brottades på köksgolvet så lurade ungarna mig att stoppa in en nespressokapsyl i munnen och så satte jag den i halsen givetvis. Höll på att kvävas”.

”Vi håller på att bli det vi alltid har varit”.

”Är det poesi?” frågar jag.

”Nej det är nån på twitter”.

4 kommentarer:

  1. Man får vara som man är om man inte blev som man skulle.

    SvaraRadera
  2. Jag har aldrig förstått mig på twitter. Det verkar hursomhelst vara stort.

    SvaraRadera