Marie är så anti allting. Sätter sig på tvären. Man måste älska henne, men det tar emot ibland. Hon har tagit rollen som skeptiker i vårt gäng. Det är bra, en sådan person behöver varje sällskap. Men ibland blir det lite fel.
Teatergrillen är som vanligt fylld av parnassen.
”Tre saker som du inte kan leva utan?” säger jag till Mårten som också är med oss ut och rullar hatt denna afton. Mårten suger på en kaffedrink och funderar högt.
”Få se nu”. Kliar sig på hakan. ”Min näsa. Min mun. Och min frisyr”.
”Narcissist javisst” säger Marie.
”Jag kan inte hjälpa att jag är lyckligt lottad, så är det bara” säger Mårten.
”Du då Marie?” fortsätter jag. ”Tre saker som du inte kan leva utan”.
”Tre saker är ju långt ifrån tillräckligt” svarar hon. ”Men om jag tvingas stanna där så väljer jag nog min Pontiac Trans Am som står nere i garaget. Och min klänning från YSL som alltid innebär att jag går hem med snyggaste killen från festen. Och till sist väljer jag det här glaset Chablis som står framför mig”.
”Ni två” säger jag, ”borde inte ni två vara ihop?” Jag pendlar med blicken mellan dem. ”Ni är som gjorda för varandra”.
”Varför då?” undrar Mårten. Men jag ser ju att det tänds en eld i hans ögon.
”Ni är så bra båda två. Och så speciella” säger jag.
”Jag tror inte vi skulle stå ut många dagar” säger Marie. ”Vi är inte tillräckligt unika. Inte som par och inte som människor. Det är ledsamt, men så är det”.
”Kom igen” svarar jag. ”Vi är alla unika individer”.
Mårten nickar instämmande. Jag nickar också åt vad jag själv har sagt och väntar på medhåll från Marie.
”Inte jag” säger Marie. ”Jag är fan inte unik”.
”Vad tråkigt att du känner så” säger Mårten.
”Vänd er inte om nu direkt” säger Marie, ”men bakom oss sitter en kvinna som ser ut som en skinnväska i ansiktet. Helt söndersolad. Dyra kläder. Jag känner igen henne från vimmelbilder från Studio 54 på Manhattan. Där snackar vi om någon som känns unik”.
Jag tittar på kvinnan i smyg.
”Det ser faktiskt ut som att hon är lider av bakfyllan från Studio 54 fortfarande”.
”Jag drömmer om den tiden” fortsätter Marie. ”Skulle uppskatta att bo på ett Chelsea Hotel, fast här och nu. Jag är nog lite för provinsiell för något annat upplägg”.
”Det är en affärsidé” fyller Mårten i. ”Vi skulle kunna starta ett konstnärshotell för långtidsboende och låta dem betala med sina målningar när de ligger efter med hyran”.
”Och då och då sälja av lite konst till Teatergrillen som de kan ha på väggarna” säger Marie.
”Vad säger du?” frågar Mårten mig. ”Du har inte sagt tre saker”.
”Alltså jag vet inte. Men jag säger så här: Jorden är fortfarande rund. Jag känner mig en smula rund under fötterna. Och det har blivit dags att runda av det här”.
”Du skulle kunna få bo på vårt hotell en månad för det där” säger Marie.
”Är ni klara med bordet?” frågar Anders Timell oss. ”Jag har väntande gäster och det känns som att ni är färdiga här”.
”Touché” svarar Mårten.
Teatergrillen är som vanligt fylld av parnassen.
”Tre saker som du inte kan leva utan?” säger jag till Mårten som också är med oss ut och rullar hatt denna afton. Mårten suger på en kaffedrink och funderar högt.
”Få se nu”. Kliar sig på hakan. ”Min näsa. Min mun. Och min frisyr”.
”Narcissist javisst” säger Marie.
”Jag kan inte hjälpa att jag är lyckligt lottad, så är det bara” säger Mårten.
”Du då Marie?” fortsätter jag. ”Tre saker som du inte kan leva utan”.
”Tre saker är ju långt ifrån tillräckligt” svarar hon. ”Men om jag tvingas stanna där så väljer jag nog min Pontiac Trans Am som står nere i garaget. Och min klänning från YSL som alltid innebär att jag går hem med snyggaste killen från festen. Och till sist väljer jag det här glaset Chablis som står framför mig”.
”Ni två” säger jag, ”borde inte ni två vara ihop?” Jag pendlar med blicken mellan dem. ”Ni är som gjorda för varandra”.
”Varför då?” undrar Mårten. Men jag ser ju att det tänds en eld i hans ögon.
”Ni är så bra båda två. Och så speciella” säger jag.
”Jag tror inte vi skulle stå ut många dagar” säger Marie. ”Vi är inte tillräckligt unika. Inte som par och inte som människor. Det är ledsamt, men så är det”.
”Kom igen” svarar jag. ”Vi är alla unika individer”.
Mårten nickar instämmande. Jag nickar också åt vad jag själv har sagt och väntar på medhåll från Marie.
”Inte jag” säger Marie. ”Jag är fan inte unik”.
”Vad tråkigt att du känner så” säger Mårten.
”Vänd er inte om nu direkt” säger Marie, ”men bakom oss sitter en kvinna som ser ut som en skinnväska i ansiktet. Helt söndersolad. Dyra kläder. Jag känner igen henne från vimmelbilder från Studio 54 på Manhattan. Där snackar vi om någon som känns unik”.
Jag tittar på kvinnan i smyg.
”Det ser faktiskt ut som att hon är lider av bakfyllan från Studio 54 fortfarande”.
”Jag drömmer om den tiden” fortsätter Marie. ”Skulle uppskatta att bo på ett Chelsea Hotel, fast här och nu. Jag är nog lite för provinsiell för något annat upplägg”.
”Det är en affärsidé” fyller Mårten i. ”Vi skulle kunna starta ett konstnärshotell för långtidsboende och låta dem betala med sina målningar när de ligger efter med hyran”.
”Och då och då sälja av lite konst till Teatergrillen som de kan ha på väggarna” säger Marie.
”Vad säger du?” frågar Mårten mig. ”Du har inte sagt tre saker”.
”Alltså jag vet inte. Men jag säger så här: Jorden är fortfarande rund. Jag känner mig en smula rund under fötterna. Och det har blivit dags att runda av det här”.
”Du skulle kunna få bo på vårt hotell en månad för det där” säger Marie.
”Är ni klara med bordet?” frågar Anders Timell oss. ”Jag har väntande gäster och det känns som att ni är färdiga här”.
”Touché” svarar Mårten.
Åh, du förgyller alltid min morgon när jag sitter här vid mitt skrivbord och låtsasjobbar.
SvaraRadera