när det väl kom till kritan så fungerade inget som du trodde

Anita ville lämna dig efter tjugofyra års äktenskap och du berättade det för mig ute på altanen efter att middagen var avklarad. Både du och Anita hade hållit masken under tre rätter och konverserat som vanligt, men under tiden hon satte fram kaffe och konjak så tog vi en cigarett på baksidan av huset i er fantastiskt galna trädgård och då bröt du ihop.

Jag var så ledsen för din skull, samtidigt som jag inte kunde begripa varför ni skulle bygga in ett vattenfall i trädgården samma sommar som ni uppenbarligen skulle gå ifrån varandra. Men inget var logiskt längre. Kanske trodde du att om du tog dig till Gotland och plockade bagageluckan full med sten så skulle smärtan bli mindre. Det var i alla fall vad du gjorde flera gånger för att få ihop till er japanska trädgård med komplett vattenfall.

”Pappa” sa jag och visste inte hur jag skulle trösta, ”hur kunde det här ske?”

Du tände en fjärde cigarett och försökte stoppa hostgråten utan att lyckas. Jag höll dig över ryggen när du fick upp slem och spottade på gräsmattan.

”Jag har ju för fan gjort allt hon har velat” snörvlade du. ”Hon ville ha trädgården och hon fick den! Jag tyckte alltid vi skulle resa”.

”Men pappa. Jag har hört dig flera gånger under åren klaga på ert äktenskap och säga att du inte står ut och att du vill sälja huset och bo själv”.

”Det är sant. Men jag var inte vid mitt sinnes fulla bruk när jag sa det”.

Jag undrade om du var det nu när du pratade men sa inget mer. Vi gick in till Anita som visste att inget längre var en hemlighet. Jag såg henne rakt i ögonen. Jag var nästan lika sorgsen som min far. Anita var mitt blod lika mycket som han var. Vi satte oss alla tre och fick kaffe och sprit.

”Jag orkar inte längre” sa hon. ”Han har velat det i alla år men inte vågat. Jag klarar det inte mer”. Pappa dolde sitt ansikte i händerna.

”Hur blir det med trädgården?” frågade jag. ”Ni har lagt ner tjugo år på den”.

”Åh, den hinner inte bli färdig” svarade Anita.

Sen flög jag hem till Stockholm och kom hem sent den kvällen och la mig bredvid min femåring som drömde om stjärnor och korv stroganoff och luktade på hennes hals. Först då orkade jag gråta över min far. Min lilla flicka vaknade inte men la ändå sin hand mot min kind.

Några månader senare var huset sålt och skilsmässan ett faktum. Jag pratade ofta med pappa i telefonen som pendlade mellan förtvivlan och raseri. Men han skulle flytta till en lägenhet i stan och leva ensam tills han dog. Det var så han sa.

Och envisheten drev honom till att börja konka kartonger själv. Han vägrade ta hjälp av en flyttfirma. Hon skulle minsann få se. Jag var på väg ner. Jag ville bära. Men han startade själv innan jag satt mig på planet och hjärtat exploderade på honom på garageuppfarten. Jag fick ta en taxi till sjukhuset istället för att bära köksbordet.

När jag fick komma in till honom på avdelningen så låg han kopplad till en pipande maskin med slangar i bägge armarna. Han hade tappat i vikt. Såg ut att vara ett skal. Jag kunde inte begripa det.

Läkaren kom in och bad mig sätta mig på en pall bredvid honom. Så berättade hon att min far var allvarligt sjuk och att det troligen var stressen som hade knäckt honom. Han skulle vara tvungen att lägga om livsstil om han ville fortsätta leva. Eller så sa hon inte. Hon sa:

”Han måste sluta med allt”.

”Nej”. Pappa hörde det där. ”Nej. Det är inget liv”.

”Du kommer inte att leva vidare om du inte släpper allt” sa läkaren.

”Det bryr jag mig inte om. Jag tänker fortsätta att röka. Jag tänker bjuda min son på en whisky när jag blir utskriven härifrån. Jag tänker bära mina egna kartonger”.

Läkaren och jag skakade båda på huvudet. Det här var vansinne.

”Kan du se din son in i ögonen och verkligen mena det?” sa läkaren. ”Du kommer inte att överleva”.

Och då tittade min far på mig och sa:

”Om jag dör så är det hennes fel. Kom ihåg det”.