Inga vänner. Inga fiender. Och trettio år kvar till pensionen.

Personalavdelningen på mitt jobb har haft storstädning i sina dammiga arkiv. Det är en typisk sak som kan drabba vilken verksamhet som helst strax innan jul. Det ska göras rent inför nästa år. Hela avdelningen ska samarbeta med byråkraterna. Kanske blir man belönad med en handduk med företagets logga på om allt går som det ska. Dumt att riskera den möjligheten.

Ewa kommer för nära på fikapausen och trycker sina bröst mot min rygg och säger att hon vill göra som i den där engelska filmen där de kopierade varandras könsorgan och satte upp bilderna med häftstift lite varstans. Och alla undrade vems ollon de stod och glodde på. Men bara två personer visste säkert. Jag säger att jag inte är intresserad och jag ser Ewa gå vidare och köra samma trick på Mattias som är nyanställd och redan lite ledsen. Jag har aldrig begripit mig på henne och jag gissar att det hedrar mig. Mattias däremot har nog satt sin sista potatis.

Hur som helst. Personalavdelningen har städat ut alla människor som inte längre är anställda hos oss. Gamla akter har kastats och vi som är kvar ska få våra uppdaterade. Därför går det ut ett mejl till oss alla där vi ombeds titta igenom våra uppgifter och se om de stämmer.

”Personnummer, kan de förändras över tid?” undrar jag och jag noterar att flera personer tar min fråga på allvar och funderar över svaret.

Alla på avdelningen ska också ange en närmaste anhörig. Dit vår kära personalavdelning ska ringa om man dör. Och där ser jag att det finns en poäng. Min närmaste anhörig, som jag själv har angett, är en person som kastade ut min resväska genom vardagsrumsfönstret för fyra år sedan. Jag har fortfarande inte förlåtit henne för det. Dessutom var långt ifrån alla mina kläder nedpackade i väskan och jag har inte fått tillbaka det som saknades. Nu går väl någon mellanchef omkring i mina strumpor på det uppvärmda badrumsgolvet och bara myser. Eller så har de sålt och flyttat till villa. Jag gör en mental notering om att jag ska skicka en brevbomb. Sen antecknar jag min mamma som närmaste anhörig. Hon bor i Grekland men vad fan.

Senare samma dag kommer städaren fram till mitt skrivbord och harklar sig. Jag tittar upp från min rapport med två höjda ögonbryn och väntar på en fortsättning.

”Kan jag sätta dig som närmaste anhörig?” säger han. ”Det finns ingen annan”.

Vi brukar prata med varandra vid stämpelklockan så jag har inte hjärta att säga nej. Men när han har gått sin väg känner jag mig mycket orolig. Jag sorterar gem i en timma, men blir bara tossigare och tossigare. Så jag tar hissen ner till bottenvåningen där Malcolm sitter djupt försjunken i samma excelark som han satt med för några månader sedan. Vi känner inte varandra så väl, men det är honom jag går till när jag behöver prata ut. Och så berättar jag om städaren och vad han bad mig om. Malcolm tycker att det visserligen är märkligt men ramlar inte av stolen.

”Det är en stor stad” säger han. ”Folk är ensamma. Konstigare saker har hänt”.

”Jag kan inte riktigt släppa det. Vad gör jag om de ringer mig och säger att städaren har ramlat ut genom ett fönster?”

”Du är hans närmaste anhörig. Du kommer på något”.

Malcolm går och hämtar två koppar beskt kaffe ur automaten som står i ett rum bredvid och räcker mig den ena. Han klappar mig på axeln för att ge mig styrka.

”Har du någon fru, Malcolm?” frågar jag. ”Vem är din närmaste anhörig?”

”Det är Belinda som jobbade på lagret. Men vi är inte gifta”.

”Jaha, träffar du henne?” säger jag och avundas honom inte.

”Jag vet. Du behöver inte säga något. Jag är inte heller överlycklig. Men det bara blev så. Och nu när jag fyllde i henne som anhörig så tänkte jag att visst, hon är fet och ful. Men hon är i alla fall min”.