om vi räcker till

Jag väcker dig med skäggstubben.

Det är tidig gryning och lommen låter ödsligt över vattnet. Vi drar på oss gummistövlar och tjocka tröjor och går ner till bryggan. Du är en fiskardröm i ett magasin för de redan invigda. Jag funderar på hur någon kan se så autentisk ut som du. Hur gick det till när du fick så blåa ögon?

Vi ror ekan genom vassen och kommer ut på sjön som ligger täckt av sjörök. Vi ser inte många meter framför oss. Det är vindstilla och tyst. Ekan som klyver vattenytan är det enda ljud vi hör. Jag letar efter nätet och du ror långsamt för att jag ska hinna speja. Jag måste medge att jag är usel på det här, men jag gör mitt bästa för att hålla uppe fasaden av att vara sprungen ur en riktig fiskarfamilj. Självklart ser du igenom mig. Du såg ju mig sätta på masken på kroken sent igår när vi metade från bryggan.

När jag får syn på bojen som markerar rätt plats, så manövrerar du båten exakt dit jag önskar och jag drar ombord nätet och konstaterar att vi kommer att grilla abborre senare idag. Jag ska koka potatis och göra en sås på gräddfil och rom. Och lyssna på P1. Och kanske kyssa dig om jag får. Jag måste prata om det för annars gör jag det kanske inte.

När du har rott in oss till bryggan igen så hänger vi nätet och vittjar det. Naturen vaknar runt omkring oss när vi går upp till stugan igen. Vi sätter på kaffe och kavlar upp jeansen. Går ut i gräset och får dagg under fötterna. Postbilen kommer förbi och har som vanligt inget åt oss. Men killen som kör bilen stannar till varje morgon och får en mugg. Sedan försvinner han bort i ett moln av vägdamm och vi vet båda att dagen har börjat på riktigt.

Du frågar mig varför jag skriver texter om människor som bryter sönder sina själar. Jag svarar att jag inte kan veta säkert. Bara att det känns lite bättre när jag gör det. Det känns stumt och förlamat i mitt bröst. Jag lyckas inte skaka det av mig. Så har det varit så länge jag kan minnas.

Men jag tycker om att hoppa i från bryggan mitt i natten. Numera simmar jag långt ut. Vill inte trampa vatten längre. Och jag tycker om att vara här med dig. Jag känner mig inte lika orolig. Du säger med viss tvekan att jag kanske kan lära mig att umgås som folk.

Vi pratar om att vi är olika. Att vi är bra men inte bäst och kanske inte tillräckliga. Men att vi åtminstone ska försöka den här tiden. Vi får aldrig veta annars. Och vi får aldrig den här veckan en gång till. Det är nu.

Senare sitter vi i skuggan på verandan som vetter ut mot sjön. Jag har inte så mycket att berätta för dig och du säger att det gör inget. Men jag säger i alla fall att om du tänker drabba mig så gör det hårt. Jag vill gärna känna det ordentligt om du kommer farande. Då tittar du på mig med de där blåa ögonen igen och jag kan se att du förstår precis vad jag menar.