Copenhagen dreaming

Det är en regnig söndag i Köpenhamn och Carsten och jag går sida vid sida i parken. Jag är förvånad över att han har gummistövlar på sig. Jag tänker att vi har blivit förnuftiga. Och att det är så dags nu. Carsten är svag. Hans andhämtning blir snabbt ansträngd när vi promenerar. Vi får hela tiden sakta ner för att han skall orka.

”Vet du vad som är typiskt Danmark?” frågar jag honom.

”Nej”.

”Det är att när jag skulle hämta dig från sjukhuset så mötte jag en gubbe i sjukhuskorridoren som gick och stöttade sig mot en droppställning. Han hade flera slangar inkopplade till kroppen och gick och drog ställningen efter sig med ena handen. Och i andra handen höll han en Tuborg. Det är faktiskt sant”.

”Jag tror dig” säger Carsten.

”Inne på sjukhuset!” säger jag.

”Man lever bara en gång”.

”Du Carsten” säger jag och vi stannar upp och blir stående, ”tror du att de kan rädda dig?”

Han stirrar mig rakt in i ögonen. Samma blick som han ger mig när han vet att han är två drag från att göra mig schack matt. Första gången jag fick de ögonen på mig var i Jeriko för över tjugo år sedan. Vi har varit vänner sedan dess.

”Vi går på varandras bröllop. Vi går på varandras barndop. Och vi kommer att gå på varandras begravningar” svarar han. ”Eller, en av oss kommer att gå på den andres begravning” rättar han sig själv.

”Hur illa är det?” frågar jag honom. Han skakar bara på huvudet.

”Jag kan inte prata om det för du kommer bara att skvallra för Mette”. Och det har han rätt i. Det är precis vad jag skulle göra. Vi börjar promenera igen. Vi går förbi en tobaksaffär med tidningarna till försäljning hängande utanför. Ekstra Bladet har en naken tjej på löpsedeln.

”Jag vänjer mig nog aldrig vid det danska frisinnet” säger jag.

”Du vet att du borde ha flyttat hit” säger Carsten. ”Vad skulle du med Stockholm till?”

”Det var så långt bort jag kunde tänka mig” svarar jag. ”Men rent geografiskt hade det varit närmare till Köpenhamn”.

”Det är inte för sent” säger Carsten. ”Ta med dig din familj och kom hit”.

”Min dotter kanske hamnar på omslaget till Ekstra Bladet” svarar jag. ”Jag kan inte ta den risken”.

”Du förstår väl att det kan hon göra ändå?” Carsten stannar och tänder en cigarett. ”Ekstra Bladets grävande journalistik når överallt”.

Så kommer vi fram till huset där Carsten bor. Vi går de långa trapporna upp till hans våning och Mette öppnar dörren. Hon tar av honom rocken och kysser honom oroligt. Känner lukten av tobak men säger inget. Carsten föreslår att vi ska dricka kaffe och spela schack. Vi sätter oss tillrätta vid fönstret och ställer pjäserna till rätta på brädet. Ute i köket hör jag hur Mette gråter. Carsten hör det också men reser sig inte, trots att jag kan se att han inte alls är oberörd av hennes snyftningar. Jag vill gå ut till henne men han hejdar mig. Han låter mig förstå att hennes gråt inte ska botas. Den måste ut. När han lyfter på en bonde och för ut den på brädet, märker jag att hans hand darrar. Jag förstår att vi för en gångs skull kommer att vara jämbördiga motståndare i dagens parti.