Jag måste prata med er om den här boken. Stockholm under ytan är ingen bokblogg, inte för tillfället i alla fall, men jag läser den här just nu och prosan i den är makalös, så återhållsamt enkelt och smärtsam och fasansfull. Filmen var mycket bra, den tog mig hårt, men texten är genial.
Temat i boken är hjärtlöst och hårt och sant fortfarande, trots att boken är skriven 1961. Det finns ingen anledning för mig att gå igenom handlingen, den känner alla redan till. Ett äktenskap går i bitar. Inga drömmar kan någonsin bli verklighet, inte egentligen.
Jag är golvad. Förstår inte hur mina texter ska kunna resa sig och stå på egna ben efter det här.
Kände precis samma sak när jag läste den (och har alltid trott du haft den som inspiration). Har den fortfarande liggande bredvid sängen och plockar upp den för att läsa nån sida här och var ibland. Hittar alltid nya meningar.
SvaraRaderaSkrev själv en bok under tiden jag läste den. Var tvungen att läsa en sida ur en Maria Ljungstedt-bok innan jag skulle sätta mig och skriva själv, bara för att förstå att Richard är ett sådant geni att man inte behöver mäta sig; bara glädjas.
Johan