du är en ädel sten

"Det finns inga dåliga kläder" säger du och sparkar i en vattenpöl. "Det finns bara fruktansvärt pissigt väder".

Jag går fyra steg bakom och vaktar min tunga. Du envisas med att bära dina italienska loafers i spöregnet och du anser att det är vädergudarnas fel - inte ditt - att skorna blir förstörda. Så har det alltid varit så länge jag har känt dig. Du ligger i krig med vädret i Stockholm. Du tänker inte böja dig för något så fånigt som temperatur, vind eller regn.

"Det är min förbannade rätt att få bära en trench mitt i vintern" brukar du säga och mena det. Men vad är det egentligen du menar? Att du älskar att hata att frysa?

"Men kolla hur folk ser ut på vintern" säger du och slår ut med armen i en gest när vi går på Drottninggatan en lördag eftermiddag. "Stora täckjackar och snowjoggers. Som michelingubbar".

"Är inte det en rätt sliten metafor?" svarar jag. "Folk gillar inte att frysa. Men du njuter av det på nåt konstigt vis".

"Det gör jag inte alls. Jag hatar det. Jag önskar att det vore sommar jämt".

"Tänker du emigrera nån gång? Som du jämt säger."

Du räcker långfinger mot himlen.

"Fuck you mister! Eller missis om du nu är kvinna!"

"Kompis, du kommer att hamna i helvetet för det där"

"Jag är redan i helvetet".

Vi går förbi Bistro Boheme, som lockar med imma mot fönstren och tända kandelabrar.

"Kom vi går in" säger jag. "Idag ordinerar doktorn riktigt styv toddy".

Vi sjunker ner på varsin stol och gör våra beställningar till servitrisen. Du tar av dig dina loafers och börjar gnida tårna för att värma upp dem. Du grinar illa för att det värker av köld när hon kommer tillbaka med två glas på en bricka.

"Är inte det där för tunna skor?" frågar hon.

"Börja inte du också" säger du.

"Ska jag ställa in dina skor i vårt värmeskåp en stund?" frågar hon. "Vi har ett här bakom".

Så plötsligt sitter du i strumplästen på krogen och dricker Toddy. Hon går iväg med dina loafers.

"Märker du att hon är tokig i mig? Jag har den effekten på kvinnor. Spelar ingen roll att jag är på lite visset humör."

"Ja du är verkligen en oslipad diamant" säger jag.

"Kul att du också har märkt det" fortsätter du.

Sen säger vi inget mer.