Houston, we have a problem

Henning och jag har tagit oss tid för varandra. Äntligen. I flera år har vi pratat om att göra en weekendresa ihop ner på kontinenten. Familjerna får stanna hemma. Den här gången är det bara han och jag. För gammal vänskaps skull. För att det var länge sedan vi gjorde något ihop utan att bli avbrutna.

Henning är livrädd för att flyga så jag får nästan släpa honom ombord. Nej det är en överdrift. Han går för egen maskin men han är inte glad. Det sjuka är att Henning reser rätt mycket i jobbet och flyger minst en gång i veckan.

”Hur löser du det?” undrar jag. ”Om du är så rädd, menar jag”.

”Jag lyssnar på FM-rock i mina lurar så högt så jag nästan svimmar av smärtan”. Henning suckar högt när vi sätter oss i flygplansstolarna. ”Det gör ont för att det är så högt och det gör ont för att det är Bryan Adams. Det är så mycket smärta som jag behöver för att fixa det”.

”Min vän Henning har blivit FM-rockare” säger jag. ”Finns det fler hemligheter som du kommer att avslöja på den här resan?”

Men Henning svarar inte. Han har redan fått på sig lurarna och pressat på PLAY och grimaserar illa av det han hör. En flygvärdinna kommer fram och undrar hur det är fatt men jag viftar bort henne med en beställning på jordnötter. Ett par minuter senare lyfter vi från Arlanda och Hennings knogar är vita när han kramar sätet i ett fåfängt försök att hålla planet upprätt. Det är nästan så jag vill stryka honom över håret för att lugna honom. Han tar av sig lurarna när vi har stabiliserat oss på rätt höjd men ser inte lugnare ut.

”Fattar du att vi flyger genom vatten?” säger han och tittar på mig.

”Menar du molnen?” säger jag.

”Exakt. Molnen är vatten. Och vi flyger genom vatten. Som en jävla ubåt fast uppe i luften”.

”Jag tror inte att Bryan Adams kan hjälpa dig med dina krämpor”.

Resten av flygresan är händelselös och Henning lyckas faktiskt koppla bort flygplanet. Vi landar säkert och kommer ut i en betydligt varmare luft än Stockholms. Henning skiner upp på flygplanstrappan och slår ut med blicken.

”Ahh. Jag älskar Europa”.

Vi tar en taxi in till staden och chauffören kör sicksack mellan långtradare och bussar och lätt andfådda blir vi avsläppta vid ett torg med små trottoarserveringar och kypare i vita skjortor och små mustascher. Vilken lycka att sjunka ner på en stol vid det där torget och påbörja semestern med Henning. Två gamla vänner på ett café med en gemensam idé om hur de här dagarna borde se ut. Vi ska hänga med varandra som förr.

Då ringer Hennings telefon. Han tittar på displayen.

”Det är Monika” säger han. Han svarar och han beskriver för sin fru hur vackert torget är och att vi precis har kommit fram och att allt har gått bra och vad våra planer är de närmaste timmarna. Så sätter han på högtalaren så att Monika kan prata med oss båda. Jag säger hej Monika och jag lovar att ta hand om Henning. Det gamla vanliga som man säger till sina vänners fruar. Det börjar bli dags att runda av samtalet. Monika säger:

”Ha det så bra i Nepal nu, killar. Jag längtar tills ni kommer hem”.

Henning och jag tittar på varandra förvånat.

”Vi är i Neapel, Monika. Inte Nepal”.