Från arrogans till ignorans

Jag träffar Samuel av en slump på Drottninggatan i trängseln och har egentligen inte tid att stanna och prata. Men han ser så eländig ut så jag har inget val.

”Samuel, vad har du gjort?” Jag försöker att inte se för bekymrad ut men det går antagligen dåligt. ”Du ser ut som en skinnväska i ansiktet”.

”Jag vet” säger han, ”jag hittade en gammal solarielampa i farsans garage och stoppade i kontakten och satte mig framför den ett par minuter”.

”Du har ju brännskador i ansiktet” säger jag i en överflödig kommentar.

”De där gamla lamporna borde man bara slänga”. Han skakar på huvudet. ”Livet leker inte precis just nu”.

”Hoppas det läker snart. Vad gör du annars?”

”Äh, jag har jobbat som partyclown ett tag på barnkalas men jag fick sparken förra månaden. Sen dess har jag bara dragit omkring och sökt ströjobb”.

”Varför fick du sparken då?”

”Jag kunde inte komma i tid. Jag har så svårt med tiderna. Till det sista kalaset var jag tre timmar försenad”.

”Jag förstår”.

”Nu har jag bara suttit hemma en vecka och kollat på TV. Förutom när jag åkte ut till farsan och rotade igenom hans garage alltså. Jag orkar inte sitta hemma mer. Jag måste ut. Du vet när jag isolerar mig så där så slutar det med att jag sitter och äter OHOJ chokladsås direkt ur tuben till frukost”.

”Samuel jag vet inte vad jag ska säga”.

”Du behöver inte säga någonting. Det ordnar sig”.

Jag känner att jag vill hjälpa till på något sätt men vet inte hur. Det blir lite tryckt stämning och vi skruvar på oss. Jag visar med hela kroppen att jag måste gå.

”Om du vill ringa mig någon gång så ring till farsan” säger Samuel. ”Jag är där nu och städar garaget åt honom”.

”Okej det ska jag göra. Men inga mer tester av hans gamla grejor va?”

Huden håller på att lossna i ansiktet på Samuel. Han stryker sig försiktigt över kinden.

”En spetälsk snubbe som ser ut som en…skinnväska…var det så du sa?”

”Glöm det. Du ser inte ut som en väska. Bara som en spetälsk och det var du själv som sa det”.

Jag ger honom en klapp på axeln och vi skiljs åt. När jag vänder mig ser jag hur Samuel kryssar sig fram bland folket på gatan. Vissa ryggar åt sidan när de möter honom. Blir skrämda av hans ansikte. För femton år sedan var det där klassens populäraste kille. Alla ville vara Samuel. Alla ville ha en bit av hans liv.

Kanske tog vi alla en bit var av hans liv och lämnade ingenting kvar. Jag vet inte, jag orkar inte tänka på det. Jag måste köpa bigarråer på NK innan de stänger och ha med mig hem. Annars blir inte Vendela glad.