Ibland är magkänslan inte en känsla, utan något annat.

Befann mig i Amazonas, på väg bort från den där flickan som såklart hade stulit mitt hjärta, precis som alla hade sagt att hon skulle göra.

"Du får inte behålla ett skit när hon är klar" sa min bästa vän.

Hur fan kan artonåringar uttrycka sig på det viset? Det borde vara olagligt.

Jag låg i en hängmatta på floden i en gisten träbåt med mycket tveksamma fiskare ombord som tog mig längre och längre in i djungeln. Jag mådde illa. Ville inte äta. All mat smakade uselt. Och så hade jag sorg efter henne och tänkte hela tiden heroiskt du borde se mig nu du borde se mig nu men det gjorde hon ju inte. Hon stod på Sturehof och fick skamliga förslag.

Efter tre dygn var jag utmattad och utsvulten och när båten stannade till i en by där ungarna hade flugor kring munnen så köpte jag mig två gurkor och en bit kyckling. Så åt jag till sist. Min egen svett droppade ner i maten och saltade den åt mig.

Ett par timmar senare var jag dödssjuk. Kaptenens ansikte som lutade sig över mig var utsuddat. Jag var riktigt illa ute. Båten la i en extra växel och de höll mig vid liv tills vi nådde en läkare. Eller, läkare, jag vet inte, byns äldste kanske, som kunde lite om sjukvård. Hur som helst, när jag var vid medvetande en kort stund så berättade han, via en annan person som hade studerat engelska i Rio, att han ämnade lägga en bit rått kött under min tunga. Sen gjorde han det.

Det gick tre minuter. Det gick tio. Sedan rörde det sig inuti mig. Något var på väg upp genom magsäcken och strupen. Efter ytterligare några minuter kände jag hur det sprattlade i svaljet på mig. Då stack mannen som hade placerat köttet under tungan på mig, in hela sin näve i munnen på mig och tog tag i det som sprattlade. Sedan började han dra.

Ut genom munnen kom en binnikemask som var flera meter. Han drog och drog. Den hade lockats ut av det råa köttet. Nu låg den och darrade på golvet framför mig och hatade att den hade blivit lurad ur mitt innandöme. Det var vidrigt.

Jag flög hem till Stockholm. Kunde inte ta något mer. Gick till en läkare på Södermalm och blev undersökt och beklagade mig.

"Vadå?" sa han. "Du tror väl inte att den där kyckligen ute i djungeln gav dig mask?"

"Jo?"

"Alltså en två meters mask i tarmarna är inget du får på en eftermiddag" sa han. "Den där jäveln har levt inom dig länge ska du veta."

Strax efteråt träffade jag henne av en slump på gatan.

"Vad smal du har blivit" sa hon.

"Tack" sa jag.