Livet är en förbannelse

"Det måste till ett mirakel för att klara sig genom ännu en valborg" säger jag och försöker svalka pannan med ett glas färskpressad juice som jag har köpt för mina sista pengar.

"Jag tror du var perukmakare i ditt förra liv?" svarar hen.

"Vad får dig att tro det?"

"Vet inte. Det bara är så, tror jag."

"Och i detta? Vad är jag i detta liv?"

Hen tittar på mig obehagligt länge utan att komma fram till något svar.

"Jag har en ständigt återkommande mardröm" säger jag till sist för att bryta tystnaden.

"Och det är? Du vet hur mycket jag hatar att höra på människor som berättar sina drömmar."

"Det handlar om att jag står på parkett på Cirkus ute på Djurgården, det är en koncert med Kent som pågår och pågår, bandet slutar aldrig, de blir hela tiden inropade igen, extranumren bara fortsätter, ljudet blir högre och högre, bandet maler sina låtar, förlänger dem, sträcker ut dem i evighet och vägrar sluta spela."

"Det låter avskyvärt. Kan du inte bara gå därifrån?"

"Nej. Dörrarna är låsta."

"Vad händer sen?"

"Jag lägger mig ner och dör."

"Och då vaknar du?"

"Precis."

"Så jävla förutsägbart" säger hen. "Precis när du dör så vaknar du. Det är alltid så. Det är därför jag aldrig orkar lyssna till folk som pratar om sina drömmar. Inte ens deras undermedtvetna kan förvåna mig."

"Härmed dömer jag dig till en arton timmar lång koncert med Patti Smith" säger jag.

"Du då. Jag dömer dig till en trettiosex timmar lång koncert med Mando Diao."

"Du då. Jag dömer dig till att läsa Björn Ranelid i all evighet."

"Du då! Jag dömer dig till att klä dig som Bob Dylan med cylinderhatt och gå ner på ICA och köpa fryst fisk."

"Du då. Jag dömer dig till att bara kolla på Mad Men och få hela din världsbild från DN:s nätupplaga i resten av ditt liv och hela nästa också."

"Okej okej jag fattar, jag ger mig."

"Är det säkert?"

Obehaglig tystnad från hen igen.

"Ja det är säkert."