Det öppnar kylskåpet och tittar in. Det hittar ingenting att äta. Det stänger dörren igen och lommar tillbaka till sängen. Så var den dagen förstörd. Det överväger för en kort sekund att klä på sig och gå ut och köpa frukost, men nej, det är för ansträngande i det tillstånd som Det befinner sig.
Det vill gärna tro att bruset i hjärttrakten är flimmer, så kallat hjärtflimmer, som kan botas med tabletter. Men så är inte fallet och det vet Det. Sorgen har kommit för att stanna. Sorgen var det enda hon lämnade efter sig när hon lämnade Det. Bruset går inte över av sig själv. Tiden – den oändliga – kommer aldrig att räcka till för att göra smärtan enklare att bära.
Det ligger med påskägget i sängen och blir mätt på choklad. Det är tyst där ute på gatan; människorna har tagit sina bilar och lämnat staden över långhelgen. I vanliga fall skulle Det ha gjort samma sak. Nu spelar det inte längre någon roll vad som sker; allt kan hända, inget kan hända. Rummet står still. I huset på andra sidan skogen sitter en familj och äter middag. Där är allt som det alltid varit, minus Det som inte längre tillhör.
Det var det, tänker Det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar