Jag fick min senaste identitet av sultanen från Bahrain. Först tvingade han mig att festa med honom i tre dygn och sedan fick jag ett nytt pass och blev satt på ett plan till Brussel. Redan då visste jag att jag måste hoppa av. Men jag anade att det fanns överrockar ombord, kanske med egna uppdrag och agendor, men ändå där med sina ögon, redo att ringa ett samtal och underteckna min dödsdom om jag inte gjorde som jag blivit beordrad.
Det var inte så svårt att hitta mina offer. De fanns överallt; på kasinon och barer, lyckligt ovetande om att jag tänkte skeppa dem med nästa konservbåt till Orienten och att de skulle ligga indränkta i formalin och bli beskådade av morbida människor med för mycket pengar. Det var inte min sak att upplysa dem, om de hade så dåligt omdöme så att de följde med mig till min skåpbil som stod parkerad utanför, ja då fick de väl skylla sig själva.
Men visst red maran mig. Herregud, det var förfärligt. Som den gången i Monaco när jag deltog i letandet efter den försvunna rikemansdottern. Stackars pappa. Alla hans miljoner betydde ingenting längre, när hans dotter var försvunnen. Och hela tiden under jakten så visste jag var hon befann sig.
Nu väntar jag på nästa beställning. Telefonen kan ringa när som helst. Jag är beredd, mot min vilja. Huset jag köpte på Jamaica kostar. Det är därför jag måste fortsätta. Fast det här blir min sista, det måste jag våga tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar