Jag blir insläppt på nåder.
Matilda sitter med armarna i kors på sängen, demonstrativt och blänger ilsket åt mitt håll när jag rafsar ihop mina kalsonger. Hon ser ut som en capricciosa i ansiktet. Jag skyndar mig allt vad jag kan, men det går alldeles för långsamt, både för henne och för mig. Jag kanske aldrig borde ha kommit överhuvudtaget, herregud, det kanske hade varit bättre att bara köpa nya kalsonger. Men jag har alltid varit en snål jävel, där måste jag ge Matilda rätt.
”Du, de här är inte mina” säger jag till henne och lyfter försiktigt upp ett par ljusblå boxershorts jag aldrig sett tidigare.
Matildas överlägsna min försvinner för ett ögonblick. Sedan är den tillbaka i hennes ansikte igen.
”Vem är det egentligen som har blåst vem?” frågar jag henne.
”Han heter Janos och han är bättre utrustad än du.”
Varför är aldrig saker på det sätt som jag först uppfattar dem? Varför finns det alltid en alternativ historia att berätta?
”Skynda dig iväg nu raring” säger Matilda. ”Jag får besök om en stund.”
På väg ner i trappan. Med mina kalsonger i famnen, synliga för vem som helst. Jag fick dem inte ens i en påse. Möter en man på väg upp. Våra ögon möts. Han ser ut som någon som bär ljusblå boxershorts under jeansen. Stackars jävel, tänker jag, men tror inte på det själv.
Jag slänger mina kalsonger i närmaste soptunna. Uppdraget utfört.
Du borde ha slängt kalsongerna i fejan på mannen i trappan.
SvaraRadera