Och ute på gatan spolar renhållningsarbetarna trottoren ren från gårdagskvällen; räkskal och ostronhalvor som måsarna ännu inte har hunnit äta upp. Jag står vid gardinen och tittar ut från hotellrummet. Bortsett från städningen ligger gatan helt öde, det är tidigt, nästan gryning. Stanken från matresterna sprider sig ända upp till andra våningen, glasrutan kan inte skydda mig.
Himlen så grå. Dag fem. Jag drack bort ledan igår kväll. Försvann i folkvimlet. Någon spelade piano längst in i den sjaskiga lokalen, jag satte mig där, blev kvar. Jag kan inte språket här. Lyckas inte göra mig förstådd. Men vad spelar det för roll egentligen?
Skjortan stinker av hårt arbete. Det tog timmar att få ner henne i flaskan efter att hennes hjärta slutat slå. Och formalinet knockade mig nästan. Det var vidrigt att trycka ihop kroppen i flaskan och hälla på giftet som konserverar kroppen. Flera gånger kräktes jag.
Nu är kroppen på väg till Jemen. Pengarna har kommit in på kontot, jag kollade med min kontakt i Berlin direkt efter leverans. Men jag vill inte ha mer pengar egentligen. Det är inte värt det längre. Jag vill sluta, klippa kontakterna. Men de lämnar mig aldrig ifred. Jag vet att en glasflaska står nere i katakomberna med mitt namn på. Den dagen jag säger stopp så tar de mig.
Hela mitt liv är lögner. Jag kan aldrig berätta min historia på allvar. Jag måste akta mig för att bli kär. Det berättade jag en gång för en flicka.
"Så är det för de flesta" sa hon.
"Hur då?"
"Människor aktar sig för att bli kära i någon, så är det bara. Du har åtminstone en anledning."
Henne var det tråkigt att skicka iväg. Henne hade jag gärna sparat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar