måndag

Och på Kungsgatan trängs pendlarna. Jag kryssar med cykeln mellan människorna som aldrig har tid att titta upp och om de tittar upp så tittar de inte på något särskilt. Jag hoppas de åtminstone tittar inåt, men jag betvivlar det.

Förlaget har stämt träff i en hotellobby på Kungsgatan och jag darrar inte på händerna, jag vet vad jag är värd, tänker att jag är öppen för det mesta men jag är för gammal för att betala för att få sälja mig.

Vinden är som ett rakblad. Jag återkommer ofta till det. Att vinden är som ett rakblad. Min fru säger att jag måste klä mig bättre men hon vet ingenting, hon lider inte av kylan. Tvärtom, hon ser den som en tillgång av någon anledning. Jag har i alla fall tröttnat på att upprepa mig och säga att vi måste flytta vi måste flytta. Jag skiter i det nu.

Tanken är svindlande. Det går att ta sig vart som helst utan att röra sig en centimeter. Bara sitta på häcken och få ner allt på papper. Det finns faktiskt folk där ute som fortfarande tror att det är möjligt att göra en skillnad. Jag vet ingenting längre, det har gått så lång tid sedan jag såg världen i svart och vitt. Blev det enklare för att allting  blev grått?

Hoppas på trettiosju grader mänsklig värme i det kommande mötet. Eller nu tog jag i för hårt. Jag hoppas bara på någonting, en ansats, en rörelse, ett nålstick genom bubblan.