Vi tar påsk nu. Knackar dörr, skickar fram våra barn, låter dem samla in godiset men tar det ifrån dem så fort grannarna stängt dörren och äter upp det själva.
Jag tar tåget söderut i landet och räknar sekunderna tills jag är tillbaka igen. Förhoppningsvis märks inte min leda och hemlängtan alltför mycket; det vore sorgligt om min tillfälliga värd skulle inse hur liten del av mig som egentligen är närvarande i hans hus. Min själ är någon annanstans, så kommer det att vara.
Vi tar påsk nu. Jag märker att jag inte riktigt kan redogöra för vad påsken betyder, när barnen frågar. Min bildning i ämnet är minimal. Min arrogans är total. Jag erkänner det, jag har inte mycket att komma med.
Kan jag hoppas på en skogspromenad, ett glas vin, några timmar med en bok, barnens ostörda lek, nattfrid? Om jag får det så är jag nöjd. Jag vet att det är att begära mycket, men jag tar chansen. Gud får göra vad Gud vill med den önskningen, det blir som det blir.
Vi tar påsk nu. Äter middag, stirrar in i teven, får gamnacke, går och lägger oss. Vissa saker förändras aldrig. Everything is different, but nothing is changed. Jag önskar jag hade skrivit det där.
“Hur blir det med Paul Simon?” frågar A. ”Ska vi gå eller?”
”Han är en gubbe” svarar jag.
”Men du är ju också gubbe?”
Vi tar påsk nu. Det blir ridå. Exit. Nystart efter helgen. Ring inte mig, jag ringer inte dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar