Förr eller senare skall allt komma ikapp dig. Inte just idag. Kanske inte heller imorgon. Men sen, när du minst anar det. Då.
”Jag tror dig inte” sa du när vi satt och pratade. ”Jag klarar mig.”
”Ingen klarar sig för evigt. Vi tigger alla om att bli upptäckta.”
Så där höll vi på. Och håller på.
Jag minns när vi satt nere i replokalen och av någon anledning skulle jag lägga trummor på en låt. Utan att kunna spela. Knappt i alla fall. Det blev ju omtagningar hela tiden och du blev argare och argare.
”Om du spelar fel en gång till så kommer jag att börja hata dig” sa du.
Då slog jag fel direkt. Undermedvetet med flit, givetvis. Jag gick alltid efter det onda, ville att du skulle pilla bort varenda sårskorpa som fanns att riva i. Det var ungdom kanske, eller bara dumhet.
Fast det är fortfarande likadant. Du gör mig illa genom att aldrig säga något och ändå fortsätter jag att jaga dig och viska skrika ropa snälla snälla snälla snälla och du ler på det där viset som kittlar så skönt i mig, fastän jag alltid vaknar dagen efter och är lite ledsnare. För orden kommer aldrig självmant.
”Men en dag blir det din tur” säger jag. ”Vänta bara.”
”Tänker inte vänta på någonting” säger du.
Och jag vet ju att du har rätt. Du har aldrig behövt vänta. Livet har rasat över dig och gett dig sakerna du pekat på. Borde vara glad för din skull. Det är jag kanske också. Men jag känner mig som ett självspelande piano, gisten, förutsägbar, upprepande.
”Ser du vad jag ser?” försöker jag och blickar ut mot horisonten.
”Vad ser du?” säger du.
”Ingenting.”
Du spänner ögonen i mig. Håller fast min blick.
”Då ser vi samma sak just nu” säger du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar