Vänligen plocka upp efter din hund

Hundägarna i Paris är fortfarande så konservativa. De har gått på myten om sig själva när de struntar i att plocka upp bajset när hunden har gjort sitt. Och sedan kommer jag i mina italienska ljusa loafers och klafsar rätt i bajset. Jag vill ju döda henne med det blå håret och pudeln.

Kärringen ger mig fingret när jag skäller ut henne och försöker skrapa bort skiten mot en lyktstolpe. Men jag lyckas få tag i hennes långfinger och knäcker till. Hunden hugger efter min arm men jag har redan skadat matte ordentligt. Ägaren till bistron kommer ut på gatan för att se vad som står på, men när han får syn på mina mörka ögon så backar han in i lokalen igen.

Kvinnan med det blå håret försvinner ner för gatan med sin hundjävel. Jag går bort till min bil som står parkerad några meter längre bort och öppnar bagageluckan och tar fram min machete. Sedan springer jag efter dem och vrålar att spelet är över. Jag tänker skipa rättvisa. Hunden gör ett nytt utfall mot mig och då hugger jag den över ryggen. Bladet på macheten går halvvägs genom kroppen på hunden.

Det blir hundbiff i en vecka nu, ditt jävla sinnesslöa hundägarkräk skriker jag åt kvinnan och känner mig förvånansvärt balanserad när jag säger det.

Inte nog med att jag har hundskit under skosulan, nu är mina byxor nedsölade av blod från hunden också. Det är ett par YSL-byxor ur den kommande sommarkollektionen som modehuset skickade mig i förra veckan. Förstörda. Och jag som hade hunnit fästa mig vid dem.

Tanten skriker och gråter. Men jag använder inte macheten på henne. Min jacka (skräddarsydd i Milano 2011) har märkligt nog klarat sig från blod och jag tänker inte riskera den för en blåhårig tants skull. Där drar jag gränsen. Så jag går lugnt därifrån och anar bara att tanten faller på knä vid hundhalvorna och gör korstecknet.

Det är lördag. Idag flyger jag hem till Stockholm igen. Kanske lika bra det. Får inte glömma att lämna tillbaka bilen hos hyrbilsföretaget bara. Jag vill ju inte drabbas av några extrakostnader.