På väg hem genom decemberkvällen ringer jag min bokförläggare. Jag är bekymrad över att inga pengar har kommit in på kontot som han lovat och jag har försökt att nå honom under hela dagen. Tidigare på lunchen idag kunde jag inte göra rätt för mig eftersom mitt American Express har blivit spärrat tills jag har löst mina skulder. Självklart har jag trollat runt med en sex, kanske sju andra kort och banker för att få snurr på det hela. Men jag är ett jagat djur i behov av ett förskott på boken som ska komma ut. Min förläggare orkade inte med mina hundögon ännu en gång i farstun och gav med sig och lovade som sagt att jag skulle få pengarna nästkommande bankdag. Men han är en klåpare.
Givetvis är det frustrerande att aldrig ha pengar och gå från bankkontor till bankontor och se helt oförstående ut när personen bakom kassan påpekar att jag ligger efter med avbetalningarna. Dessa människor är som alltid helt okänsliga för konstnärssjälar och hårt arbetande människor med högt uppsatta mål. För dem är hela livet en sifferexercis. Och det enda jag behöver är en ny kredit. Inget annat begär jag och när jag inte får det – för det händer tyvärr att jag blir avvisad – så rubbar det hela min värld för ett ögonblick och jag känner vreden koka inombords. Att jag ska behöva fokusera på annat än mina texter är ett hån mot hela min natur. Det är mycket irriterande.
Och ändå finns det en sak som gör mig än mer rabiat och det är min bokförläggare i sin morgonrock. En blå- och rödrandig morgonrock av högsta kvalité som han går omkring i hela dagarna. Han lämnar sällan sin våning utan sköter all korrenspondens därifrån i sin morgonrock och ett par tofflor. De gånger jag har fått audiens till hans hem, antingen för att lämna ett synopsis som han skall slakta med sitt oförstående, eller få ett köttben tillslängt mig för att döva min hunger, så öppnar han alltid i samma morgonrock och härliga solbränna. Det gör mig verkligen till en sämre människa som vill spöa på julgransförsäljarna när jag är på väg hem efteråt. För bortsett från mig så har han bara skitförfattare i sitt stall. Det brukar jag berätta för honom och då skrattar han och säger det är bra min pojke, det är bra.
Nu ringer jag honom för säkert åttonde gången i dag och signalerna går fram. Jag föreställer mig hur det nästan ekar i de stora rummen när telefonen ljuder. Och hur han ser på displayen att det är jag som ringer. Hånflinar mot telefonen. Kanske till och med säger högt och tydligt att jag svarar inte din jävel, jag svarar inte. Det här är verkligen sista gången jag tar skit från honom på det här viset. Jag säger upp kontraktet, jag…
”Thomas. Förlåt att jag har missat dina samtal” säger han i andra änden av telefonen när han svarar. ”Det har varit en lång dag”.
”Ja det har det verkligen” säger jag. ”Hur har du kunnat missa mina samtal?”
”Jag har haft mycket idag. Möten. Telefonkonferens med förläggare i Rumänien. Ett sammanträde som inte kunde vänta”.
”Men du kunde väl ha svarat en gång? Var hade du telefonen?”
”I morgonrocken”.
”Men då hade du väl kunnat ta samtalet? Det var ju viktigt för mig” säger jag med gråten i rösten, helt förödmjukad.
”Utan att gå in för mycket på detaljer så hade jag tagit av mig morgonrocken just när du ringde”.
”Va? Men jag ringde ju flera gånger under dagen?”
”Inga kommentarer”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar