Någon har spänt upp presenningar för att ge oss skugga. Luften på tretusen meters höjd är tunn och vass, men hettan här uppe är ändå monumental mitt på dagen. Vi ligger i skuggan och väntar ut zenit.
Så detta är Atlasbergen. Bergskedjan som skiljer Nordafrika från Sahara röda sand. Jag har velat komma hit så länge; kanske mer än tio år. Vill se för mina egna ögon om sägnerna om det vidsträckta landskapet är sanna. Har man överdrivit när man har beskrivit hettan, storheten, människorna? Nej. Det. Är. Ännu. Större.
Jag har spelat till mig en palestinasjal från berberna som bor här uppe. Jag vann ett gastkramande parti rysk roulette som avgjordes med en italiensk revolver från sent sjuttiotal. Jag svalde mina piller och satte mig i cirkeln. Så bad jag djävulen återvända dit han kom ifrån och satte revolvern mot tinningen och tryckte av. Sedan var sjalen min. Nu häller jag vatten på den hela tiden för att hålla huvudet kallt och fuktigt. Det var en man strax över tjugo som förlorade. Vi lämnade honom åt vildhundarna.
Ljuset är olidligt skarpt. Vi har vandrat i två dagar här uppe. Det är bara jag från Europa. Jag har slagit följe med berberna. Vi talar inte varandras språk och jag har numera en oklar uppfattning om vart vi är på väg. Den förbannade taxichauffören valde att inte följa med. Men jag har hört talas om opium och änglarnas kör som skall belöna den som tar sig hela vägen och jag tänker inte ge upp nu.
Plötsligt ser jag en figur komma vandrande på stigen som leder till vårt improviserade läger. Först som en siluett, sedan allt närmare. Efter en evighet är han framme hos oss och kikar in under presenningen. Jag kan inte tro det.
Det är Brandon Flowers.
”I was just listening to your record in my earphones” säger jag och bjuder honom att sätta sig.
”That´s great. That´s just great” svarar Brandon.
Men sedan får han en bekymmersrynka i pannan.
”You didn´t download it, did you?”
“Yes. I did. I´m sorry.”
Brandon överväger om detta diskvalificerar mig för att bli hans kompis. Det går ett par skälvande sekunder, sedan sträcker han fram handen och skrattar. Jag tar hans hand med båda mina. Jag vill berätta vilken fin människa jag tycker att han är.
När han förstår att jag är från Sverige och Stockholm så blir han överlycklig.
”You must hear this great band from your city” säger han och tar upp sin telefon och knappar sig fram till en låt som han slår på i högtalaren. Så lyssnar vi på den tillsammans med berberna. Efter det måste Brandon vidare. Och vi ska åt vårt håll.
Så är det med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar