Hon ligger på soffan bredvid hans stora kroppshydda som rör sig upp och ner när han andas. Det tog honom exakt fem minuter in i filmen att somna ifrån henne. Hennes tinningar slår så högt så att hon inte kan höra sina egna tankar. Han har fortfarande inte sagt något men hon vet att han är någon annanstans numera. Det är bara en tidsfråga.
Han vaknar till eftertexterna och frågar henne om han har sovit. Hon svarar inte. Det är en ovanligt dum fråga. Han undrar om filmen var bra men vad ska hon svara på det? Hon har sett den med ögonen men inte registrerat en enda scen. Upptagen med att fundera över katastrofen. Nu kliar han skäggstubben. Det gör han alltid när han måste säga något.
"Jag har inte träffat någon annan, det är inte det. Men jag har slutat att hoppas på att det här som vi har ska kunna bli bra igen."
Det låter så genomtänkt när han säger det. Som att han har haft tid att tänka. När har han haft det? Hela golvet öppnar sig under henne men det enda hon kan tänka på är om tiden i alla människors liv verkligen är rättvist fördelad. Kanske har människorna fått olika mycket. I så fall har hon fått lite. Hon vet att hon borde ställa tusen frågor. Nu. Fokuserad på att göra det men det finns inget att säga. Han är redan ute i hallen och snörar på sig skorna.
Efteråt så känner hon sig mest sårad över att han inte sa hejdå när han gick. Han tittade inte på henne. Bara tog på sig jackan och försvann hem till någon kompis. Hon har inte råd med lägenheten själv. De kommer att behöva sälja den och flytta. Han kommer att tvinga bort henne från Söder. Och i rummet här bredvid ligger en sexårig pojke och sover och vet ännu inte att pappa har lämnat byggnaden.
Han tar med sig pojkens halva barndom när han går, tänker hon. Jag förlorar hälften av min son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar