köldskadad stad

Jag stöter ihop med Liam på Luntmakargatan och begriper ju direkt att vintern har honom i ett strypgrepp. Han går i mitten av gatan där bilarna kör och tittar upp mot taken.

”Liam” säger jag, ”du har en Jofahjälm på huvudet”.

Han sliter blicken från taken och tittar åt mitt håll.

”Visste du att Golfströmmen har övergivit oss?” säger han. ”En ny istid är på gång”.

”Kom in från gatan. Du blir överkörd”.

”Vi är alla förlorare. Antingen blir vi överkörda av bilarna eller så får vi en istapp i skallen”.

Liam kommer upp bredvid mig. Jag synar honom uppifrån och ner. Hjälmen är verkligen för liten. Den sitter på toppen av Liams huvud och kommer att trilla av vilken sekund som helst. Han berättar att han har hittat den i garaget, det är hans son som hade den för tio år sen ute på isarna. Nu kommer den till användning igen.

”Vad var det med Golfströmmen sa du?”

”Den har ändrat färdriktning. Den går närmare Grönland nu. Stockholmsvintrarna kommer att vara döden nu kompis”.

”Vadå, jag hoppas ju på växthuseffekten. Den kan inte komma nog för fort. Jag vill bara att allt ska smälta bort”.

Liam tittar bistert på mig.

”Det kommer att bli precis tvärtom. När strömmen försvinner så blir det kallare här”.

En bil kör förbi i hög hastighet och det sprutar slask över våra byxor och skor. Ingen av oss reagerar. En bit längre fram på gatan lossnar plötsligt en isklump från taket och dunsar ner i gatan.

”Du ser. Hur vi än gör så torskar vi” säger Liam.

”Det låter som att du borde emigrera söderut”.

”Jag var ute och gick med min minsta tjej häromdagen. Plötsligt tittade hon upp och så sa hon pappa, antingen så är det frost på taken eller så är det molnen som tar sig en tupplur. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag känner att det finns ett budskap i det hon sa”.

”Den lilla meteorologen”.

”Häda du bara. Men slutet är nära”.

Ännu mer is och snö släpper från ett tak precis i närheten av oss och klunsar ner i asfalten. Vi går båda ut och ställer oss mitt i gatan och när nästa bil kommer körande så flyttar vi oss inte. Troligtvis är det en behagligare död att bli överkörd än att få skallen krossad av is. Tyvärr kommer vi inte att kunna berätta för någon om det var ett riktigt antagande.