”Jag skulle kunna tänka mig att byta mitt hjärta mot dina YSL-boots” säger Sverker till mig när vi är på väg till lägenhetsvisningen.
”Jag byter inte” svarar jag.
Och så är det. När man väl har hittat sina boots som ger en framgång i livet så byter man inte ut dem igen. Det har blivit dubbelt så mycket ligga sedan jag kom över dyrgriparna.
Vi kommer upp i lägenheten på Södermannagatan och det är kö ut i trapphuset. Folk går och knackar i väggarna och mäter fönster med sina tumstockar. Jag tar ett varv och inser att den här lägenheten måste jag ha. Skit samma att den är nedgången och har pizzavalv och måste renoveras för några hundra tusen.
”Ingår pizzavalven i köpet?” frågar jag mäklaren.
Skräcken i hans ögon ett par sekunder. Hur allting stannar upp och ingen skrattar.
På slutet är det bara jag och Sverker och ett par från Skåne kvar. Båda skriver upp sig på listan för att vara med i budgivningen. Den skånska mannen läspar och berättar att han har fått jobb som bibliotekarie i Stockholm. Ingen är intresserad. Ingen förstår skånska. Mäklaren ser ut som kejsaren i Star Wars. En rynkig och söndersolad patriark som snart kommer att ha sålt ännu en lägenhet till sina undersåtar. Skåningarna försvinner ut i trappan.
”Tuggade bibliotekarien verkligen fradga eller var det bara jag som inbillade mig?” säger jag till Kejsaren.
Han synar mig uppifrån och ner. Kan han lita på mig/oss? Är vi verkligen ensamma? Efter att ha kontrollerat att ingen annan hör, säger han:
”Oss emellan så är Sverige utanför tullarna bara ett enda stort Samhall.”
”Bra införsäljning” säger Sverker efteråt ute på gatan. ”Det är vi mot dom, liksom.”
”Första gången jag har träffat en vettig mäklare” svarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar