Du låg ute på gården och lät dig täckas av snö. Du sa att du bara skulle titta på stjärnorna och blev kvar. Det var märkligt att du överlevde. Du hade ett tunt puder över hela din kropp. Du måste ha legat väldigt stilla. Bara ögonlocken klippte bort snön.
Jag fick upp dig från backen och lät dig hänga på mig. Du sa att du inte längre kunde känna dina ben. Jag fick in dig i stugan och la dig framför en varm brasa. Frostade av dig.
Så ung och redan så mycket dramatik i kroppen. Kanske just därför. Du lurade oss alla med din lugna uppsyn. Ingen såg kraften där bakom. Att du antagligen hade väldigt ont. När jag frågade dig hur du mådde och du svarade bra så trodde jag på dig. Det var mitt brott. Det är nog inte lagligt att vara så naiv.
Jag kunde inte förlora dig för jag hade dig aldrig.
Men varför känns det då som förlusternas förlust när jag skriver det här brevet idag till dig, var du än befinner dig? Kommer jag någonsin att få veta? Vad är det som har kommit ikapp mig från den tiden och inte kan lämna mig ifred? Det är som att jag har fått ärva din värk. Eller att jag åtminstone ser den med klara ögon dessa dagar.
Jag kan inte be dig om ursäkt. Jag förstår inte hur en sådan ursäkt skulle se ut. Det tror jag att du faktiskt skulle förstå om du var här.
Det här brevet skriver sig själv i mitt huvud varje vinter. Varje gång det snöar. Dina ögon bakom snön. All närhet vi aldrig kände. Jag kan nästan ta på tomheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar