Stockholm Under Ytan.

Det snöar i Stockholm och det är långt till islossning. Jag sitter på kontoret en tisdag klockan tre och räknar sekunderna tills jag får gå hem. Allt är som vanligt med andra ord. Jag har räknat de där sekunderna om och om igen och jag förstår inte hur de hela tiden kan komma tillbaka. Borde de inte försvinna med åren?

Jag heter Samuel Wiberg och du har aldrig hört talas om mig förut. Det är okej, det har ingen annan heller. Jag flyger under radarn så att säga. Du är ursäktad. Det sägs att jag arbetar på en byrå som arbetar med obegripligheter. Det är i alla fall vad kollegerna säger ute i fikarummet när de ska beskriva det vi sysslar med här. Jag tror det stämmer. Jag har aldrig försökt motbevisa dem eller ens hitta en förklaring till det vi uträttar. Det ligger inte i min natur att ta reda på saker. Det är inte det att jag är lat, inte alls. Men min nyfikenhet är mycket selektiv.

Jag vaknar på morgonen. Sedan går jag och lägger mig på kvällen. Och däremellan sitter jag och stirrar in i en datorskärm och lyssnar på Serge Gainsbourg i mina hörlurar. Jag älskar Gainsbourg mer än vad jag älskar min dyrbara moder.

Okej jag erkänner. Jag älskar inte henne speciellt mycket. Men Serge Gainsbourg har trots allt gjort en bra låt eller två och det är mer än vad man kan säga om min mor. Ljudet som uppstår när hon kastar glas i väggarna nere i källaren för att bli av med sina aggressioner räknas inte. Hon tror att vi inte hör det. Hon tror att vi sover. Men både min bror och jag ligger med uppspärrade ögon och stirrar rätt ut i mörkret i våra gamla pojksängar och hör henne gå en dans med djävulen nere i pannrummet. Så avslutas jämt jularna. Det är bara då vi kommer hem och hälsar på. Kanske försöker hon säga oss något.

På skylten utanför porten står det att vi sysslar med Finansiell rådgivning. Det inger ingen som helst trygghet. Mina egna finanser existerar inte. Jag har inte sett till dem på länge och jag har slutat leta. Men att råda människor vad de ska göra med sina pengar är tydligen vår kärnverksamhet.

På anställningsintervjun berättade de att de sökte någon som kunde uttrycka sig i tal och skrift.

”Ni behöver alltså någon som kan prata och som kan alfabetet?” undrade jag uppriktigt och idioterna som ställde mig frågor nickade. Jag räckte upp handen och berättade för dem att tala är silver men tiga är guld. Det gick de på och så var jobbet mitt. Herregud, vad är det med folk egentligen?

”Kan du berätta något som vi bör veta om dig? Något oväntat?”

Det är skottpengar på folk som ställer den typen av frågor. Åtminstone tänker jag höja skatten för just dessa människor den dagen jag blir kung. Det är precis deras pengar som ska öronmärkas till mitt apanage, det är ett som är säkert.

”Jag kan stenografera” svarade jag lamt och skämdes för mig själv. Dels ville jag inte stryka dem medhårs alltför mycket, dels var det en lögn.

De lade fram ett papper och en penna framför mig.

”Här. Stenografera något.”

Jag ritade dit en krumelur och skickade över papperet till deras sida. De tittade på min kråka och frågade mig vad det stod.

”Vet ni inte det? Läser ni inte stenografi?”

Alla i rummet skakade på huvudet.

”Det står Gud hör bön.”

Och då fick jag kontrollfrågor på vilken religion jag bekände mig till men det avstyrde jag snabbt. Så stoppade jag ner papperet i fickan för att ingen skulle kunna dubbelkolla mig senare. Den brända jordens taktik.

Så vad gör jag här?

Låt mig få ta dig genom en normal arbetsdag. Den börjar officiellt klockan åtta men inte en jävel dyker upp på kontoret före nio. Tro mig. En gång kom jag i tid och satt på min plats klockan åtta på morgonen. Helt bortkastat. Ingen såg mig komma i tid. När de andra dök upp en timme senare var jag utschasad och uttråkad. Jag tog en lång lunch den dagen, det vill jag lova. Jag unnade mig att läsa båda morgontidningarna och båda kvällstidningarna innan jag var tillbaka på kontoret den eftermiddagen. Jag minns att det förvånade mig hur mycket samma saker det står i alla fyra tidningarna. Vi kan diplomatiskt kalla det variationer på samma tema.

Hur som helst så kommer chefen alltid sist. Chefen är en hon.

Vad ska man säga om henne mer än att hon går i kavaj, är blond och har stresseksem? Jo, hon är rolig att studera tycker jag för hon tror faktiskt att hon gör skillnad. Piska och morot. Det är ett uttryck som hon ofta använder. Jag undrar stilla om det är en sexuell anspelning som hon ständigt upprepar. I så fall borde hon anmälas. På vår avdelning tolererar vi inte sexuella trakasserier.

Men mig lurar hon inte. Jag vet att hon tar piller för att vakna på morgonen och sedan tar hon piller på kvällen för att kunna somna. Hennes ögonlock är som en slö basgång i en Joy Divisionlåt. Ingen som någonsin har umgåtts med en knarkare kan missta sig på vad hennes ögonlock berättar för oss.

Så chefen kommer in sist och då är klockan tio. Då är vi ett gäng som demonstrativt brukar gå och fika. Ibland hänger jag med och ibland inte. Min dagsform får alltid styra. Beroende på om chefen har fått i sig ett eller två piller innan frukost så noterar hon vilka som är inne på kontoret. Det har funnits dagar när hon kommer in och sätter sig på sin plats och tänder upp sin dator och sin lampa och börjar knappa på tangentbordet utan att ha sagt ett ord. Men hon skriver en bokstav var femte sekund. Man kan inte ens kalla det för en pekfingervals. Hennes fingrar kör en slowfox. Very slow. And not so much fox.

Sedan efter två timmars knappande på sin dator tittar hon plötsligt upp, fri från vad det nu än är som har ockuperat hennes hjärna. Och så ser hon oss. Och hälsar glatt. Hon tror på fullt allvar att hon precis har kommit in till jobbet och satt sig. Jag kan älska henne för det. En sann livsnjutare gör så. Vi har alla mycket att lära av mästaren.

Sedan gör vi affärer. De som är betrodda i alla fall. Man ringer några samtal. Man skickar några mejl. Man bokar några luncher. Det är inget konstigt med det. Faktum är att det inte är något särskilt med det heller. Det är ett vanligt jobb med vanliga människor som gör vanliga saker.

Och jag för anteckningar. Det är mitt jobb. Jag blir inkastad på möten när särskilt viktiga kunder är på besök och förväntas notera varje ord som blir sagt. Har jag tur hinner jag med en tredjedel av vad pratkvarnarna babblar om. Så mycket syre som förbrukas i onödan på dessa möten.

Efteråt är jag helt matt och går gärna hem. Men det händer att jag måste skriva en rapport på eländet som jag precis har genomlevt. Då får jag verkligen stålsätta mig och spela hård rock i mina lurar för att stå ut. Det smärtar i hörselgångarna men någon måste göra det.

Chefen är en hon. Chefen är en hon. Chefen är en hon. Chefen har sexiga ben. Morot och piska.

Ibland går jag på lunch med mina kolleger. De tillåter mig att gå med dem trots att jag är längst ner i näringskedjan. Vi äter oftast en kinabuffé som gör mig deprimerad. Men jag står inte tillräckligt högt i rang för att föreslå något annat. Därför stannar jag gärna kvar vid mitt skrivbord och äter en macka i stället. Eller går i väg till en trevlig italiensk kvarterskrog som jag känner till i närheten som serverar underbara affärsluncher. Där höjs det inte på några ögonbryn för att man är ute och representerar på egen hand. Kontrollerar chefen någonsin mina Eurocardfakturor. Svaret på den frågan måste bli nej. Och det tackar vi henne för givetvis.

Och sedan kommer eftermiddagarna. Om dessa finns inget att säga. Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Det är Samuel Wiberg, mina damer och herrar.