I gryningsljuset blir vi alla avslöjade. Ligger stilla så länge vi kan. Låtsas sova. Men efter ett tag måste vi ju acceptera morgonen. Jag har påsar under ögonen som jag gärna skulle vilja dölja. Du säger att det mer liknar välfyllda shoppingkassar.
Jag råkade doppa slipsen i gazpachon igår kväll. Jag hängde den på tork över en stol. Nu ser jag att jag aldrig mer kommer att kunna använda den.
Jag är redo för dig. Vill jag säga. Men du steker omelett med ryggen mot mig. Så berättar du om när Jakob lämnade dig och du skulle göra kaffe den första morgonen efteråt. Att du gjorde alldeles för mycket och tvingade dig att dricka upp allt själv. Som straff för att du inte hade tänkt.
Jag känner mig som en av dina dammråttor.
Prata inte om det säger du. Du har inte städat på veckor och när solen lyser in genom fönstret så får du ångest. Jag pratar inte om det säger jag. Men våren är här och isarna smälter.
Spela något vackert för mig innan jag går. Du har fortfarande inte gjort det. Men du vill inte spela. Du vill inte säga något mer. Och pianot har dammat igen. Jag tar god tid på mig i hallen när jag drar på mig bootsen. Du kallar mig cowboy utan någon ömhet i rösten.
En bil passerar mig ute på gatan och kör genom en vattenpöl. Byxorna blir nerstänkta av brunt vatten. På något vis känns det rättvist just idag.
Hoppet återvänder till kroppen som en ilning genom ryggraden när du ringer mig. Jag tänker att du vill avsluta lite snyggare. Och kanske ses igen. Du har glömt din slips säger du. Släng den, säger jag. Den påminner mig om igår och igår spelar inte längre någon roll. Dessutom har den en maträtt på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar