Jag möter våren i min nya Ralph Lauren-kostym. Grå kritstreck. Jag är livsfarlig, sylvass och barskrapad. Men ser ut som en miljon.
”Du liknar en skådis som var med i en serie” säger hon bakom kassan på Non Solo på Rörstrandsgatan.
Lovar mig själv att bildgoogla på telefonen utifrån denna information när jag har betalat för mitt kaffe.
Jag är trött på att låtsas att jag inte är speciell. Jag är trött på att låtsas att jag INTE är en galen rockstjärna från Mars. Den här soliga våren har jag beslutat mig för att världen ska få reda på det.
Eva sätter sig framför mig. Hon ser för risig ut.
”Jag gillar inte att tvätta händerna. Det är därför jag inte håller i snoppen när jag kissar” säger jag.
”Men då kommer det ju utanför?” frågar hon.
Ja. Vad ska jag säga? Det är ju så.
”Undrar inte du ibland varför vi umgås?” fortsätter hon.
”Nej inte egentligen. Jag misstänker att jag är den enda som står ut med dig” svarar jag.
”Tänk om vi hade blivit ihop den där gången förra året när du drog hem mig till dig och vi låg med varandra på din soffa.”
”Det är en alldeles för avancerad tanke för mig raring.”
”Då hade jag fått ligga på knä och torka upp efter dig på toaletten bara för att du inte gillar att tvätta händerna.”
”Nu blev det ju inte så.”
”Nej. Det blev inte så.”
”Jag har slängt ut soffan så det finns inte kvar något bevismaterial.”
”Vad har du för soffa nu då?”
Jag tittar på Eva.
”Det ska du få se någon kväll” säger jag.
”Någon kväll, det låter ju som ljusår bort.”
”Eva. Ljusår mäter avstånd, inte tid.”
”Det kanske är samma sak, jag vet inte.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar