Taxichauffören och jag har varsitt blått piller under tungan. Det känns som att vi har kört runt i timmar nu. Men det kan väl ändå inte stämma? Minareterna verkar böja sig i vinden. Jag kämpar för att hålla upp huvudet.
Chauffören stannar vid ett skjul bredvid landsvägen. Det är ett dammigt ställe som nutiden helt har glömt bort. Jag känner mig som en skyltdocka när jag kliver ur bilen och går in för att dricka en kopp kaffe. Där inne i mörkret sitter ägaren och tittar på tv. Hans ansikte är upplyst av den flimrande skärmen, i övrigt ligger rummet vilande.
Vi får servera oss vårt eget kaffe. Ägaren släpper inte tv:n med blicken för en sekund. Det måste vara fyrtio grader inne i skjulet. Min skjorta är genomblöt.
Bilen har jobbat uppför smala vägar länge nu. Vi måste vara mycket högre upp än när vi startade. Ändå hamrar hettan in sitt budskap i oss. Marockos himmel är vidöppen och utan moln. Solen fokuserar sina strålar på landskapet. Jag tänker på rakblad.
Vad gör jag här egentligen? Varför har jag tagit mig hit? Här uppe är det i alla fall inga folksamlingar. Talande huvuden överallt. Pillren håller tankarna i schack men jag känner redan hur jag håller på att bli resistent mot giftet. Snart kommer det att krävas två piller istället för ett.
Jag ville förenas. Och förorenas med dig. Väntar fortfarande på att du ska hitta mig. Vilket blir svårt när vi befinner oss på olika kontinenter.
Vi åker vidare. Motorn hackar och frustar. Bilen vill helst ge upp kampen mot uppförsbackarna. Chauffören gestikulerar och svär och misshandlar gaspedalen bäst han kan. Mina hejaramsor blir som mantran i baksätet. Jag har ett radband mellan fingrarna som jag snurrar runt. Vinkar till några lekande barn vid vägkanten. De springer efter bilen när vi passerar. Jag öppnar fönstret och tänker slänga ut min bananklase men föraren skriker åt mig att låta bli. Han har säkert rätt. Bäst att inte väcka mer uppmärksamhet.
Närmare molnen nu. Snart igenom. Har alltid drömt om att köra en bil genom molnen. Berättar det för min chaufför som bara skrattar bakom ratten. Hans tolerans mot giftet är inte på samma nivå ännu. Det är bra. Jag behöver honom som tolk och budbärare längre fram.
En dag hoppas jag få sitta med dig och berätta hela historien. Jag ska bara igenom den själv först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar