Maria tittar på mig på det där sättet som betyder att det kommer att bli en lång kväll utan trevligheter. Jag sitter och stirrar rätt in i tv:n med en grogg i handen och försöker låtsas som att jag verkligen funderar över reportaget som handlar om hur man doserar tvättmedel beroende på hur hårt eller mjukt vattnet är.
”Det finns kronor att spara på att dosera rätt” säger jag rätt ut i luften.
Jag tänker fan inte möta hennes blick. Problemet är bara att Maria stänger av tv:n med fjärrkontrollen. Jag låter ögonen hänga kvar på den svarta skärmen. Något i mig hoppas att programmet om tvättmedel ska komma tillbaka igen, bara jag håller ut och tittar rakt fram och önskar det av hela mitt hjärta.
”Du är manodepressiv” säger Maria.
Nu tittar jag henne i ögonen. Det finns mycket gråt där som inte har kommit ut ännu. Jag är orsak till alltihop och jag hatar oss båda för det.
”Ena dagen slänger du din telefon i väggen och biter ihop käkarna tills du stelnar i din egen grimas, och nästa kommer du hem med skaldjur för sextonhundra spänn och trär en toalettrulle på kuken.”
”Det har varit lite ojämnt humör på sistone, det erkänner jag.”
”Manodepressiv.”
”Det är vinter sex månader om året i det här jävla landet och jag började min karriär som sol- och vårare. Vad fan begär du av mig?”
Maria tar tag i mitt huvud. Spänner sin blick.
”Jag tänker lämna dig, fattar du? Ditt fokus när du är lycklig är underbart. Det är som att stå mitt i en brandfackla och elden gör inte ont. Det är att verkligen vara utvald och älskad och det finns inget som kan kännas bättre än det.”
Jag gör en gest för att säga något men Maria hejdar mig.
”Men sen vänder du över en natts sömn och går ner i ett hål i ett par veckor och har jag tur så får jag en blick som hatar mig över middagsbordet. Tyvärr, du är sjuk i huvudet och jag kan inte hjälpa dig.”
”Jag är så ledsen Maria.”
”Det är du inte. Du har precis varit ledsen och nu håller du på att bli glad. Jag känner dig. Det är därför jag säger det nu när det är över för den här gången. Kanske orkar du ta dig iväg till någon nu när kraften återvänder. En doktor. Någon som kan öppna upp dig och fixa dig och sedan sy ihop dig igen när det är klart.”
”Får jag ringa dig då?”
Men Maria säger inget mer. Hon sätter på tv:n igen. Reportaget om tvättmedel är över. Nu handlar det om vädret istället. Det ser ut att bli ett par soliga dagar, följt av ett långt mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar