Vi står i Katarina kyrka och du frågar mig om jag kan tänka mig att gifta mig här. Jag vet inte vad jag ska svara. Friar du till mig? Nej jag har missförstått alltihop. Du menar; är kyrkorummet ett rum där jag skulle kunna viga mig. Inte med dig. Med vem jag än väljer. Den dagen det blir tid för det.
Jag känner mig dum och skamsen som trodde du ville gifta dig med mig. Jag förstår att jag har avslöjat en vital del av min kärlek till dig, nämligen den hemliga. Du har i alla fall hjärta att inte fortsätta på samma spår. Du låter mig vila. Och jag som tyckte att jag hade sakerna under kontroll. Jag gifter mig gärna, säger jag till sist. Men jag är inte säker på att det blir i en kyrka. Jag kanske väljer en flygplats.
En stund senare promenerar vi längs Högbergsgatan och vinden är som ett rakblad mot kinderna. I eftermiddagssolen är det rimligt att promenera, men i skuggan blir vi genast mindre människor. Vi söker oss hela tiden till solstrålarna som letar sig ner mellan husfasaderna. Där det är möjligt.
Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken.
Jag hör dig. Det är inte vår ännu. Jag ska inte tro något annat. Tro mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar